”Online community” och ”collective intelligence” i praktiken: några av shazam.se:s trogna kommentatorer nämner namnet Chew i uppskattande ordalag, serien dyker upp på ett par redaxmedlemmars prenumerationslistor, så när Henrik Ö ser en sprillans ny samlingsutgåva med titeln Chew vol 1: Taster’s Choice i sin lokala seriebutik så köper han den helt enkelt, för gemenskapen kring shazam.se är ju rent allmänt vettiga människor med god smak. Att ta reda på vad serien handlar om innan köp känns onödigt.

Och det var det mycket riktigt, Chew visar sig vara en riktig liten pärla (vilket ni läsare såklart redan vet om – varför skriver jag egentligen den här recensionen?). Här är handlingen: Tony Chu (Chu, Chew, haha, hajar ni?) är polis och cibopat – d v s när han äter något så får han visioner om vad det ätna varit med om. Äter han en bit av ett mordoffer (!) så ser han t ex vem mördaren är. Efter en misslyckad stakeout slängs han ut ur den lokala poliskåren och rakt i armarna på Mason Savoy och Mike Applebee, som på stående fot ger Tony jobb som specialagent för FDA istället. FDA? Food and Drug Administration såklart, USA:s mäktigaste polisorganisation. Öh, hur kan det vara möjligt att FDA helt plötsligt har befogenheter som vida överstiger CIA och FBI tillsammans? Nämnde jag att Chew också utspelar sig i en alternativ verklighet där en massiv fågelinfluensa-epidemi har fört med sig ett landsomfattande kycklingförbud i USA? Plötsligt är det mer lukrativt att langa kyckling än att langa knark, med allt vad det för med sig av lönnkrogar och gangsterkrig… något som stackars Tony alltså hamnar mitt uppe i som agent för FDA.

Redan från första rutan samlar John Layman så många roliga och barocka infall att det lätt hade räckt till tre-fyra olika serier – och vad mera är, han klarar av att kombinera alla infall till en värld och en handling som följer sin egen interna och obönhörliga logik. Det är svårt att värja sig mot galenskaperna: en crime comedy comic med kannibalism i lagens namn som fundament, berättad med glatt humör och pokerfejs inför sina egna absurditeter. What’s not to like? Särskilt om man som jag är fascinerad av smaksinnet och t o m för några år sedan skrev en roman med en huvudperson som är nästan-cibopat (såklart utan att veta att det var det man kallade fenomenet) – Chew:s sensoriska tematik både tilltalar och intresserar mig oerhört.

Fast när jag slog upp första sidorna var jag tveksam. För det första är Chew illustrerad i en stil som jag inte är van vid från andra crime comics, men så snart jag greppat att det var fråga om en komedi föll allt på plats: Rob Guillorys stil är mer Spirou än Scalped, och hans gummiartade och böjliga figurer känns snabbt helt självklara för de historier Layman berättar.Vilket leder mig till min inledande reservation nr 2: Laymans inledning, där han på de första sidorna helt enkelt berättar vem Tony Chu är, att han är cibopat, vad det är, och så vidare – ett skolexempel på Tell, Don’t Show, tyvärr. Jag satt och skruvade på mig hemma i soffan, men det fick jag snart sluta med. Förutom detta ”snedsteg” (som faktiskt fungerar utmärkt för att snabbt dra in läsaren i Tonys speciella situation) visar sig Layman vara en smart berättare som låter seriens bakgrundshistoria avslöjas gradvis och utan klumpig exposition – man fattar snabbt att berättelsen har många bottnar och nivåer.

Just det här mångbottnade är en annan styrka hos Chew. Man kan med utmärkt behållning läsa den som den poliskomedi den i grunden är. Några nummer in fattar man att den också kommer bjuda på ett schysst low-key familjedrama – det nämns att Tony har en stor familj, och att döma av den enda broder som dykt upp i serien hittills (Chow Chu, f d TV-kock) så finns där potential för både komik och goda relationsskildringar. Och till sist är serien såklart också en klockren satir, en klyftig kommentar till den polisstatsmentalitet som varit styrande på vissa håll i USA post-9/11, där FDA och kycklingförbudet fungerar som stand-ins för Bureau of Homeland Security och Patriot Act.

Har du inte satt tänderna i Chew än så fungerar denna samlingsvolym som ett bra smakprov – köp den och jag lovar att sluta upp med mina ordvitsar!

Trackback-adress