Allt hopp är ute och ångesten sprider långsamt och oåterkalleligt sina kalla och kletiga tentakler över medvetandet. Min sommarsemester är med andra ord slut, och det är dags att återgå till verkligheten. För att ytterligare förstärka jobbångesten så kör vi nu en trio recensioner av en manga som målar upp en nästan lika nattsvart vision av världen som den som vi som tvingats återgå till vardagen nu upplever.
Biomega är en manga skriven och tecknad av japanen Tsutomu Nihei som utöver Biomega sannolikt är mest känd som skaparen av mangan Blame!. Exakt vad Biomega betyder är lite oklart, men en fri tolkning från min sida är att Bio refererar till den biologiska katastrof som drabbat världen, och att Mega syftar till de megastrukturer som världens städer utvecklats till. Perspektivet i Biomega är med andra ord massivt, och det tar inte alls lång tid innan vi är inslängda i en intrig där globala jätteföretag, som numera i princip agerar som autonoma stater, kämpar mot varandra om bokstavligt världsherravälde och hela mänsklighetens framtid (eller brist på sådan).
Storyn i korthet: The DRF (Data Recovery Foundation) sprider det luftburna viruset N5S över världen. De som drabbas av N5S förvandlas till så kallade Drones, som vi enkelt förklarat kan säga är muterade zombies. Det finns dock ett fåtal unika individer som kan assimilera N5S-viruset och utvecklas till en ny typ av människa som i princip är odödlig. Eon Green är en sådan individ, och The DRF vill såklart lägga vantarna på henne för att kunna skapa sin egen variant av odödliga. På andra sidan finner via TOA Heavy Industries, DRF:s främsta rival och ett företag som verkar stå mer på mänsklighetens sida. TOA:s främsta tillgångar är de extremt kraftfulla syntetiska människor som de använder sig av i kampen mot DRF och i jakten på de som assimilerat N5S. Zoichi Kanoe är den syntetiska människa vi följer här, som tillsammans med sin AI-parter Fuyu Kanoe (som bor i Zoichis motorcykel) försöker hitta Eon Green innan DRF gör det.
Att mänskligheten smittas av ett virus låter ju inget vidare, och situationen är direkt akut redan från start. Spridningen av N5S över världen är inget hot, utan ett faktum. Alla som inte låst in sig med gasmasker i skyddsrum är redan smittade, och de som inte smittats löper konstant risk att bli sönderslitna av de drönare som driver runt överallt. Detta är alltså ingen innan- eller efter-katastrofen-berättelse, utan snarare en det-är-precis-nu-allt-skiter-sig-berättelse. Världen verkar ha varit rätt pissig och dystopisk redan innan N5S-viruset, och man får känslan av att vad som än händer nu så är mänskligheten mer eller mindre körd i botten. Två tummar upp från mitt håll alltså!
Utöver hopplösheten så bjuder även Biomega på verkligt mörka och inte sällan grafiskt våldsamma illustrationer konstant inramade av massiva megastrukturer. Jag tycker det är skitsnyggt, och jag gillar även att en del av illustrationerna, främst i de översnabba actionsekvenserna, kräver att man tittar på den ordentligt ett par gånger för att verkligen greppa vad som händer. På samma sätt som att illustrationerna inte alltid är lättillgängliga så är det lite så även med berättandet. Det är en hel del förkortningar och företagsnamn att hålla reda på, och för min del krävdes det i alla fall en andra ordentlig genomläsning för att hänga med i vem som är vem och vad de olika parterna är ute efter. Det kanske inte är 100% positivt att man inte alltid hänger med i svängarna, men för min del så känns det bra att slippa alla typer av exposition (som ju fortfarande dyker upp rätt frekvent i till exempel Marvels och DC:s superserier).
För den som är ute efter total dystopi, brutal action och lite mer barnförbjuden tonalitet så kan jag helt klart rekommendera volym 1 av Biomega.
Manus: Tsutomu Nihei
Illustration: Tsutomu Nihei
Tusch: Tsutomu Nihei
Förlag: Viz Media
Betyg: 4/5