Minns någon att jag helt otippat recenserade första numret av Supergirl när DCnU drog igång? Antagligen inte, men här kommer i alla fall uppföljaren, en recension av #2-4 a.k.a. den första Supergirl-arc:en.

Jag gav det första numret av Supergirl en tvåa i betyg med motiveringen att det kändes berättarmässigt ljummet och att den lätt glömdes bort till förmån för andra serier. Till viss del så är det fortfarande så, men istället för ljummet så skulle jag säga att berättandet snarare är väldigt lättillgängligt. Michael Green och Mike Johnson presenterar en story utan några komplexa krusiduller där vi helt enkelt får följa Supergirl under hennes första dagar som nykomling på jorden. Det är rätt nice faktiskt, att läsa en serie som verkar vara helt utan några större pretentioner. Att läsa Supergirl är lite som att kolla på en ok TV-serie. Den är kanske inte lika engagerande som en riktigt vass film, men är ändå tillräckligt välgjord och lättillgänglig för att man ska komma tillbaka till den.

Som karaktär sett så tycker jag att rent spontant att Supergirl, eller Kara Zor-El som hon egentligen heter, känns intressantare än kusinen Superman. Genom de här numren hinner vi inte lära känna henne i någon egentlig detalj, men hon känns som en viljestark person som inte är beredd att ta särskilt mycket skit innan hon tänder till. Att hon inte heller har något hjältepatos som driver henne tycker jag också är en styrka.

Storymässigt så är allt som sagt rätt straight forward: Supergirl försöker förstå var hon hamnat, varför hon plötsligt verkar ha fått superkrafter, hur spädbarnet till kusin plötsligt är en fullvuxen beskyddare av en annan planet och varför en ung miljardär med högkvarter i omloppsbana verkar vara väldigt mån om att få tag i henne. Allt detta mixat med att Supergirl ännu inte alls är intresserad av att leka superhjälte och bara vill komma tillbaka till Krypton igen gör storyn både snabbfotad och underhållande. Som sagt, det kanske inte är något som grabbar tag i en och vägrar släppa taget, men det finns inte heller så mycket att klaga på. Mahmud Asrars illustrationer fortsätter här att vara något av en höjdpunkt, och färgläggaren Dave McCaig ger allt ett extra lyft med sköna färger och mjuka skuggbingar. Supergirl är helt enkelt en visuellt välproducerad serie.

Sammanfattningsvis, är Supergirl en av årets höjdpunkter? Nej, så medryckande är det inte, men är man bara sugen på en helt ok och vältecknad superserie att slå ihjäl lite tid med så funkar Supergirl riktigt bra.