Disneys datafantasy från tidigt 80-tal har haft en speciell plats i hjärtat alltsedan jag fick föräldrarna att hyra den tillsammans med en moviebox någon gång 1983. Filmmusiken av Wendy Carlos skaffade jag på lp förra året och den har snurrat många varv på skivtallriken trots den hiskeliga låten med Journey som bryter av mitt i den elektroniska skönheten. Att jag haft problem med att hålla förväntningarna nere inför Tron: Legacy är en grov underdrift. Kulört nonsens, lightcycles, Daft Punk – skriv upp mig på gästlistan! Har inte varit så här peppad inför en 3D-film sedan jag inväntade Skandiavisningen av Flesh For Frankenstein 1998. Givetvis känner Disney och Marvel till vad den ursprungliga filmen betytt för många och följaktligen har man bullat upp med en ny serieversion av den samt föreliggande miniserie som ska utgöra brygga mellan originalet och uppföljaren. Det blir inte helt oväntat ganska fluffigt. Kevin Flynn får allt svårare att hålla alla glada och nöjda i den virtuella värld han skapat samtidigt som hans havande fru av förklarliga skäl vill ha honom närvarande IRL. Flynns lösning blir att skapa sig en virtuell dubbelgångare som ska samarbeta med Tron och hålla allt flytande i ”The Grid”. Tror ni att det blir problem? Och behöver jag ens nämna att lightcycles har en ganska framskjuten position på många av tidningens sidor? Andie Tongs teckningar är ok men inte mer och Pete Pantazis färger badar alla scener från den virtuella världen i den där grönblå nyansen man bestämt är extra sf just nu. På intet sätt en omistlig serie, men rätt kul för den som räknar ner till 17 december och premiärdagen.