Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på hårdrocksnostalgi, Dock Ock, Batman & Robin till häst, Cave Carsons cybernetiska öga och ytterligare två från Harrow County. Mycket nöje!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
Image Comics: Först ut har vi en ny spännande serie av Brian K. Vaughan (vars fru är från Canada) och Steve Skroce (från Toronto) som inte bara citerar Canadas nationalsång utan tar oss hundra år in i framtiden när USA utan förvarning angriper landet med gigantiska robotar. I We Stand On Guard, som är en serie i sex delar, får vi följa Amber på jakt efter sin saknade bror Tommy i Canadas bistra vinterlandskap där hon också stiftar bekantskap med gerillakrigarna Two-Four.
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
DC Comics: En grupp tonåringar beslutar sig för att bekämpa brott i Gotham City på egen hand och använder Robins namn som sitt signum i kampen. Det är grundstenen i den nya serien We Are Robin!, skriven av Lee Bermejo och tecknad av Jorge Corona, Rob Haynes och Khary Randolph. Ledaren för teamet är Duke Thomas som räddade Bruce Wayne i följetongen Batman Zero Year och även dök upp i Endgame och tillsammans med Riko Sheriden, Daxton ”Dax” Chill, Isabella Ortiz, Troy Walker och Andre ”Dre” Cipriani är han fast besluten att fylla tomrummet efter Bruce och Damian Wayne.
Dynamite Entertainment: Förutom We Are Robin! och några Secret Wars-titlar från Marvel (Korvac Saga, X-Men ’92 och E is for Extinction) är det ont om nya titlar den här veckan men Dynamite passar på att bjuda på ett 48-sidigt specialnummer med pulp-ikonen The Shadow för att fira förlagets etthundrade nummer med den legendariske brottsbekämparen. I The Shadow #100 får vi bland annat njuta av tre individuella historier, som tydligt visar att brott inte lönar sig, av Matt Wagner, Howard Chaykin och Francesco Francavilla där dessa tre herrar står för både manus och bild.
Det var allt för den här veckan! Snart är det dags för ett nytt avsnitt av Veckans omslag så håll ut tills dess och framförallt, läs mycket serier.
Green Hornet är en av de ursprungliga pulphjältarna och i år har Dynamite storsatsat på karaktären med anledning av Green Hornet-filmen som iofs verkar rätt usel. Kevin Smith (Clerks och diverse serier) står för huvudtiteln Green Hornet. Utöver den finns även Kato: Not My Father´s Daughter och Kato Origins. Den senare utgår från den Green Hornet titel jag fastnat för, The Green Hornet Year One. Matt Wagner (Madame Xanadu, Grendel m fl) står för manus och Aaron Campbell för teckningarna och Fransesco Francavilla för färgläggningen. De första sex nummerna har samlats i en tpb med titeln The Sting of Justice. Year One handlar förstås om hur Green Hornet och Kato träffas och sedermera bildar en brottsbekämpande duo och tar sig an den lokale maffabossen Skid Caruso i 30-talets Chicago.
Pulphjälte + 30-tal= Något jag borde borde digga. Men så är det inte riktigt. Wagners manus är bra främst då det handlar om Kato (Hayashi Kato) och hur hans vägar kom att korsas med Green Hornet (Britt Reid) men när det handlar om 30-tal är det alltför mycket av dussinaction. Dialogen är sådär överlag och är ofta väl styltig. Men även om manuset har sina brister så är det en bra grundhistoria men Wagner hade gärna fått ägna mer tid åt hur de träffades och vad som hände dem innan dess, förhoppningsvis återkommer han till det i kommande volymer. Det största problemet är att Wagner inte lyckas göra vare sig Britt Reid eller Hayashi Kato till intressanta karaktärer. Teckningarna och färgläggningen är inte alls så bra som jag trott. Campbell sköter actionscenerna hyggligt men t.ex. så tittar personer åt ett annat håll än de rimligen borde, teckningarna får mig mest att tänka på Incognito och hur mycket bättre Sean Phillips teckningar är. Francavillas färgläggning är tyvärr inte alls bra, färgvalen är konstiga och harmonierar varken med tidsepoken eller miljöerna som skildras. Färgläggningen känns som ett hafsverk. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa fortsättningen av The Green Hornet Year One eftersom serien saknar sting.
