Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på ambassadörer, TMNT, Vanish, W0rldtr33 samt Darth Vader. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på signaturreplik, magisk gest, ljudeffekter, Deadly Class samt Yara Flor. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på Golden Gail, fredlösa orcher, framtida Robin, Stel Caine samt Alla hjärtans dag. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
2020 års första vecka bjuder på kärlek, dystopisk version av Marvels universum i dubbel upplaga, Harley och Joker i annorlunda tappning samt The Flash i klassisk superhjältestil. Mycket nöje!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
PUNISHER #1
Manus: Becky Cloonan
Illustration: Steve Dillon
Förlag: Marvel Comics
Antihjälten Punisher dök upp för första gången i Amazing Spider-Man #129 (1974) och blev så populär, speciellt efter sina gästspel i Frank Millers Daredevil, att han fick flera egna titlar men mot slutet av 1990-talet såg det dystert ut i seriehyllan för Frank Castle. Det var tack vare Garth Ennis och Steve Dillon som karaktären lyftes till nya höjder igen under början av 2000-talet, först 37 nummer under etiketten Marvel Knights följt av 75 nummer under etiketten MAX. Förra titeln med Punisher av Nathan Edmondson och Mitch Gerads avslutades förra året och nu är han tillbaka med Dillon som tecknare och med ingen mindre än Becky Cloonan som författare. Shazams Henrik Örnebring gjorde redan 2010 en längre intervju med Cloonan men jag vill också rekommendera Hög av seriers intervju från årets upplaga av Uppsala Comix, där Anders Lundgren och Anton Bjurvald täcker upp det mesta, allt ifrån Batman, Southern Cross, Gotham Academy och vad vi kan se fram emot med Punisher.
Årets andra Image Expo är nu avklarat med många spännande nyheter inför hösten. Hela listan kan ni se på newsarama och jag har i vanlig ordning valt ut några godbitar. Först har vi den trefaldigt Eisner-nominerade webbserien The Private Eye av Brian K. Vaughan, Marcos Martin och Muntsa Vicente som nu äntligen kommer ut i tryckt form tack vare Image Comics. När Robert Kirkman (The Walking Dead) frågade Vaughan om han gick med på att Image ombesörjde en tryckning svarade Vaughan glatt ja på ett villkor: Att Panelsyndicate (som ger ut The Private Eye) fick göra en crossover mellan The Walking Dead och The Private Eye, och så blir nu fallet någon gång i framtiden. The Private Eye: Cloudburst Edition som samlar seriens alla tio nummer kommer ut i november 2015.
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på mycket vampyrer, hårda nävar, frihetens väktare och röda drakar. Mycket nöje!
Det är hög tid att börja knyta igen ett gäng säckar som stått öppna alltför länge nu, och jag inleder mitt uppsamlingsheat med Warren Ellis och Kaare Andrews Astonishing X-Men: Xenogenesis. Hardcover-utgåvan som samlar #1-5 finns ute i butik sedan mitten av mars i år, men jag har läst lösnummervarianten av den här serien. Gällande lösnummer och Warren Ellis så är det tyvärr rätt ofta så att när han är inblandad så drabbas lösnumren av förseningar. Nu vet jag inte om det hängde på Ellis, Andrews eller något annat den här gången, men första numret av den här miniserien kom i maj 2010 (min recension av #1 och 2 hittar du här), och det avslutande femte numret kom ut i februari 2011. Att följa en miniserie i lösnummer som i snitt kommer knappt varannan månad funkar inte riktigt, i alla fall inte för min del. Jag stoppade helt enkelt undan #3 och 4 i väntan på sista numret så att jag kunde läsa allt utan ett väldigt långt glapp, och sedan glömde jag bort serien tills jag upptäckte den igen i seriehögen för ett tag sedan. Dags nu som sagt att recensera och arkivera de tre avslutande numren av Xenogenesis!
Story: Wolverine, Beast, Emma Frost, Cyclops, Armor och Storm har gett sig av till Mbangawi i Afrika för att försöka ta reda varför ett flertal av de bebisar som fötts senaste tiden har utvecklat superkrafter direkt efter födseln (med mer eller mindre katastrofala resultat). Väl framme så konfronteras de av Mbangwanis härskare Doctor Crocodile som också bestämt sig för att lösa mysteriet, men innan det hinner utvecklas till ett fullskaligt slagsmål så uppdagas roten till problemet, och med det så kastas X-Men och Doctor Crocodile tillsammans in i en strid för både liv och framtid.
Fortsätt läsa Astonishing X-Men: Xenogenesis #3-5
Mitt i det pågående mutanteventet Second Coming så släpper Marvel en helt fristående X-story, författad av Warren Ellis och illustrerad av Kaare Andrews. Miniserien Xenogenesis är en fristående berättelse i fem delar, men den ska enligt Marvel ändå ingå i standardkontinuiteten. Då jag själv för närvarande endast följer New Mutants i lösnummerformat så kan jag inte komma med något expertutlåtande om det stämmer eller inte, men det verkar i alla fall som att Xenogenesis utspelar sig innan X-Men flyttade från San Fransisco till Utopia. Kontinuitetsfanatiker kan säkert hitta detaljer att haka upp sig på i den här storyn, men för min del så gillar jag allt som oftast fristående miniserier mer än långa pågående handlingar, främst tack vare att jag tycker att det ger författaren mer utrymme att fokusera på sin egen story än på att behöva passa in allt i en helhet som de själva inte kan påverka.
Teamet består som tidigare när Warren Ellis står för författandet av Wolverine, Beast, Emma Frost, Cyclops, Armor och Storm, och Ellis spinner rent berättarmässigt vidare på det mer vetenskapliga tema som han etablerade i Ghost Box (som jag idag troligen hade gett en 4 i betyg). Inga superskurkar än så länge med andra ord, utan snarare ett mysterium som X-Men väljer att sticka iväg och rota i. Det är ett grepp som jag tycker funkar riktigt bra. Istället för att kastas in i en plot med mutantutrotande mördarmaskiner, tidsparadoxer och spandexklädda hjältedåd så bjuds vi här på ett uppdrag som på något sätt känns mer vardagligt. Storyn i korthet går ut på att X-Men nås av nyheten att Mbangawi i Afrika drabbats av ett antal barnafödslar där barnen direkt efter födseln utvecklat vad som misstänks vara mutationer. I och med att det inte fötts några mutanter sedan House of M så är det här såklart potentiellt stora nyheter för X-Men, så de tar sitt pick och pack inklusive ett splitternytt field gear (kepsar, cargopants och kängor) och flyger mot Afrika. Väl där så visar det sig snart att det verkar handla om något som ser ut att vara bra mycket mer underligt än bara bebisar med superkrafter (som om inte det skulle vara underligt nog). Gillade du Ghost Box så kommer du sannolikt även att gilla Xenogenesis. Gillade du inte Ghost Box så kanske du ändå vill läsa Xenogenesis bara för att se vad Kaare Andrews rent visuellt tar sig för med X-Men.
Fortsätt läsa Astonishing X-Men: Xenogenesis #1 & 2
Har väntat rätt så ivrigt nu på den här samlingen med Warren Ellis version av Astonishing X-Men. Dels för att jag brukar gilla Warren Ellis skrivande i allmänhet och hans skrivande för Marvel i synnerhet (exempelvis Ultimate Galactus och Thunderbolts), och dels för att det var ett bra tag sedan jag faktiskt läste något bra med X-Men. 
Astonishing X-Men Vol. 5: Ghost Box samlar #25-30 av Astonishing X-Men och #1-2 av specialaren Ghost Boxes och är alltså Ellis och illustratören Simone Bianchis första arc för den här titeln. Innan vi går in på vad team Ellis-Bianchi levererar som kör vi en snabb bakgrund för Astonishing X-Men:
Astonishing X-Men är fortsättningen på Grant Morrisons och Frank Quietlys New X-Men (som införde en hel massa stora och viktiga förändringar till X-Men, men det är ett helt separat inlägg bara det), och är en titel som gått/går parallellt med systertidningen Uncanny X-Men. Astonishings första 24 nummer styrdes genom positiva recensioner och en Will Eisner Award för ”Best Continuing Series” av Joss Whedon (du vet han Buffy-killen) och John Cassaday, och när det blev dags för de båda att vandra vidare mot nya äventyr så föll ansvaret på Warren Ellis och Simone Bianchi att styra skutan vidare. Mycket att leva upp till med andra ord, men då jag själv faktiskt inte läst särskilt mycket alls av Whedons X-Men så kan jag inte göra någon direkt jämförelse här.
Ghost box då, är den något att ha? Jag själv är positivt inställd till den. En av Ellis starkare sidor är hur han hanterar sina karaktärer, och här lyckas han väldigt bra med teamet bestående av Beast, Cyclops, Emma Frost, Storm, Wolverine och den unga Armor. Han lyckas faktiskt så bra med karaktärerna att själva dynamiken dem emellan ibland känns intressantare än den story han målar upp kring spöklådorna. Har läst en del andra recensioner där det klagas lite på att Ellis ibland är för kåt på invecklade teorier och komplexa tekniska grunkor (typ som själva ghost boxen), och jag kan till viss del hålla med om det då det finns en del grejer som man kan behöva läsa och fundera över både två och tre gånger innan man helt fattat vad det är Ellis egentligen vill ha berättat. Inte för att den här typen av serier ska behöva vara lättlästa på något sätt, men att Ellis bubblar på om kromosom-rader, duploider och triploider från parallella verkligheter tillför ärligt talat inte jättemycket till själva handlingen. Ghost box är inte på något sätt en dålig story, men det hade varit fint om Ellis kunde ha gjort det lite enklare för sig själv och fokuserat en aning mer på individerna än på avancerad fysik och teknik.
Gällande det visuella så gillar jag italienaren Simone Bianchi skarpt. Hans sätt att jobba mer med färgdjup och svärta snarare än detaljer i form av pennstreck ger allt ett skönt djup och en väldigt snygg look som passar väldigt bra för den här titeln. Allt känns väldigt gediget, välgjort och annorlunda på ett bra sätt. Det visuella intrycket blir däremot lite spretigare i de alternativa berättelserna i Ghost Boxes #1-2 där vi har ett flertal olika illustratörer som gör kortare berättelser om spöklådorna, men då de är helt fristående från grundserien så kan jag inte påstå att det stör särskilt mycket. Överlag så skulle jag säga att Ghost Box är av den snyggare serierna jag läst på ett bra tag, och Bianchis färgpackade illustrationer ser säkerligen lite extra bra ut på den här hardcover-utgåvans glansiga papper.
Sammanfattningsvis, gillar du Warren Ellis och/eller X-Men så gillar du med stor säkerhet Ghost Boxes. Det är en bra serie i en väldigt snygg förpackning.
