Jag ska villigt erkänna att jag inte läst en endaste sida av Hellblazer, i alla fall inte de senaste åren. Sista numret jag köpte var 37 – och det kom ut 1990! Ganska precis innan författaren Jamie Delano hoppade av titeln och lämnade över till Garth Ennis. Sedan dess har mitt förhållande till seriens huvudrollsinnehavare, den gatusmarta magikern John Constantine, varit i princip noll. Så varför nästan 19 år senare börjar jag helt plötsligt läsa Hellblazer igen? Svaret är enkelt – Simon Bisley! Bisley har under hösten målat omslagen till Hellblazer, och i nummer 259 och 260 gör han ett inhopp som gästartist och tecknar även själva serien.

Det första som slår mig när jag bläddrar i tidningarna är att jag inte alls känner igen Bisley. Jag hade förväntat mig hans vanliga stil som den ser ut i Lobo eller Slaine. Istället tecknar han helt i blyerts och i en mer nedtonat och realistiskt. Till en början infinner sig en viss besvikelse, men efter att kommit in i serien inser jag att Bisleys traditionella sätt att teckna inte hade passat Hellblazer. Och ju mer jag läser ju mer gillar jag det. Det finns tydliga spår av hans gamla karakteristiska stil, men det känns samtidigt både nytt och fräscht.

Båda dessa nummer innehåller varsin separat och avslutad historia. I den första, The Cottage, är Constantine på flykt efter att anklagats för mord. Han tar sin tillflykt till en väns sommarhus i väntan på att allt ska blåsa över. Det slutar givetvis med magiska ritualer, mardrömslika demoner med kanyler till fingrar och att hela stället brinner ner till grunden. Den andra, The Long Crap Friday, handlar om hur en gangsterboss från London letar upp Constantine för att utkräva hämnd efter att dennes dotter hamnat i koma under ett alkemistiskt experiment. Jag uppskattar verkligen hur författaren Peter Milligan lyckas skriva två historier som uppenbart är delar av en större och längre berättelse, men som ändå är helt läsbara för en ny läsare. Historier som dessutom intresserar och berör. Jag förstår de händelser och karaktärer som nämns, trots att jag aldrig läst en rad om dem tidigare. Det är få författare som har förmågan att skriva så entusiasmerande som Milligan gör med dessa nummer av Hellblazer. Det största beviset på det är suget av att jag vill fortsätta att läsa Hellblazer även efter dessa två Bisley-nummer.