Som ni säkert sett har vi på Shazam börjat publicera våra traditionsenliga årskrönikor, men i år tänkte vi också att vi skulle bjuda på något nytt. Vi har bett ett antal svenska serieprofiler att skriva gästkrönikor om serieåret som gått för oss. Först ut: Johan Wanloo! Läs och njut!
Serier är en stor del av mitt liv. Jag gör dem. För att inte bli tokig. För att det är det roligaste jag vet. För att det betalar hyran och ger barnen mat. Och gör jag dem inte så läser jag dem. Vid sidan av att teckna serier så är nog läsa serier det bästa jag vet. Om jag inte gör eller läser dem så tänker jag på dem. Mina egna och andras. Serier som finns och serier som borde finnas. Så att skriva om mitt serieår 2011 är nästan samma sak som att skriva om hela mitt jämra liv 2011. Men jag ska försöka hålla det hela kort och proffsigt, om inte annat för att klockan i skrivande stund är mycket och jag har några gamla nummer av Spider-Man 2099 jag vill klämma innan det är dags att sova…
Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31 har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…
Indiesuperhjälteserien Irredeemable (som vi skrivit om tidigare 
OBS! Följande recension innehåller tämligen grava spoilers.
