Så var det dags att ta en titt på vad som dyker upp på de amerikanska seriehyllorna i april 2022.
Som vanligt följer jag Pärs femgradiga skala och Månadens tips hittar ni längst ner i inlägget.
1 – Helt ointressant
2 – En intressant skapare
3 – Två intressanta skapare eller enbart en fast med lockande premiss
4 – Två favoritskapare eller enbart en med lockande premiss Prenumerationsvärdig
5 – Två favoritskapare med lockande premiss Given Prenumeration
Mot titlarna!
Andreas:
Under 2019 har jag börjat förkovra mig i bibliotekets gedigna katalog över serier, framförallt Malmö Stadsbibliotek men även mitt lokala bibliotek i Arlöv. Det som slår mig är att utbudet är så stort och i stort sett det mesta går att få tag i och dessutom bekvämt hemma i soffan med några enkla knapptryck. Det svenska biblioteksväsendet är en demokratisk guldgruva som vi ska vara rädda om och jag rekommenderar verkligen alla serieälskare att begagna sig av ett system som jag närmast betraktar som civilisationens höjdpunkt. Att besöka ett välsorterat bibliotek är som att träda in i det skrivna ordets helgedom och att flera bibliotek nu även medvetet satsar på serier tänker jag och här följer några av de titlar jag utforskat under årets första månader:
GHOST WORLD
Manus/Illustration: Daniel Clowes
Förlag: Epix Förlag
Kommentar: Epix Förlags slogan är ”Sveriges största och äldsta bokförlag för vuxenserier” och att det blivit många titlar genom åren, som jag dessutom inte hade en aning om, upptäckte jag en vacker dag när jag hittade förlagets svenska översättning från 2002 (vinnare av Urhunden 2003 i kategorin Bästa översatta seriebok) av Daniel Clowes hyllade och filmatiserade klassiker Ghost World. Jag älskar filmen med Thora Birch som Enid och Scarlett Johanson som Rebecca men efter att ha läst originalet känns filmen mer som en romantisk komedi jämfört med det mörkare och djupare anslaget i boken. Dialogen är underbar, Enid och Beccas ständiga sökande och cyniska kommentarer om allt och alla mästerliga och jag kan inte sluta förundras över Enids varierande garderob. En perfekt uppväxtskildring som rekommenderas varmt.
Betyg: 5 Fortsätt läsa Shazam läser!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
4 KIDS WALK INTO A BANK #1
Manus: Matthew Rosenberg
Illustration: Tyler Boss
Förlag: Black Mask Studios
De flesta av dagens serietitlar består av ett eller kanske två ord som raskt förmedlar vad man kan förvänta sig, som t.ex. Saga eller Sex Criminals, men författaren Matthew Rosenberg går mot strömmen med titlar som We Can Never Go Home och denna nya serie från Black Mask Studios: 4 Kids Walk Into a Bank. I denna mörka komedi, som beskrivs som Reservoir Dogs omgjord av Wes Anderson, tvingar ett gäng tidigare fängelsekunder ett gammalt rånarproffs att genomföra en sista bankkupp. Hans 11-åriga dotter Paige upptäcker dock till sin fasa att exfångarnas plan suger stort och för att förhindra att hennes pappa åker i fängelse beslutar hon sig för att genomföra kuppen själv tillsammans med sina tre bästa vänner.
Om serien: Kelly Sue DeConnick har vi skrivit en del om senaste tiden, Andreas har recenserat hennes Captain Marvel och jag har recenserat Pretty Deadly. DeConnick upplever jag som lite i ropet just nu och hennes Bitch Planet, en ongoing, har fått en hel del uppmärksamhet. Serien som tecknas av för mig nya bekantskapen Valentine De Landro handlar om kvinnor på en fängelseplanet. Eller om jag skippar en taskig översättning: women in prison sci-fi exploitation riff. Så ni vet. De kvinnor som hamnar på Auxiliary Compliance Outpost i folkmun kallad Bitch Planet har gjort sig skyldiga till det allvarliga brottet att vara non-compliant (typ inte fogliga). De har helt enkelt inte betett sig som det förväntas av dem i en framtid som styrs av äldre män kallade Fathers (fäder). Ja, jag vet att ni läsare kan engelska men jag översätter ändå 🙂 I första numret får man stifta bekantskap med några av de som serien kommer att kretsa kring. Kamau Kogo är någon form av kampsportskvinna, Penny Rolle är alltför överviktig för att det ska va okej som kvinna. De kommer att ges ett erbjudande om att delta i en form av underhållning för underhållning är viktigt för massorna. Jag ska inte spoila mer utan den som är intresserad får kolla upp det själv.
Fortsätt läsa Bitch Planet #1-4
Underbart. Fan. Episkt. Lemire alltså. Det här kan bli en nutida klassiker. Nguyen, var har du varit hela mitt liv?
Jo, visst tar jag lite grann i så jag nästan spricker. Men Descender #1 är ett riktigt bra förstanummer. Obs! Spoilervarning nedan för den känslige. Descender inleds på planeten Niyrata, det är snyggt (allt är f.ö. snyggt) och engagerande, en gigantisk robotfarkost, tänk en sentinel fast större och snyggare utformad, anländer ovanför en välmående planet. Ingen vet var de kommer ifrån eller vad den har för ärende. När den attackerar förstår de. Miljoner dör. Tio år senare vaknar en söt liten grabb upp på en gruvplanet och undrar var alla är. Han letar efter sin mamma och en som heter Andy. Men det är tomt, alla är döda. Han har överlevt eftersom han är en robot. Det enda sällskap som finns kvar är hans robothund Bandit. När han kopplar upp dig mot en dator ser han vad som hänt och robotattackens följder för planetsystemets robotar. Vad han inte vet är att det finns en koppling till honom…
Det som gör Descender #1 så bra är att man direkt introduceras till en dramatisk händelse som förändrar världen Descender utspelar sig i. Man får också stifta bekantskap med robotskaparen Dr Qoun som garanterat kommer att spela en central roll framöver. Dessutom är pojkroboten Tim-21 en synnerligen söt och älskvärd robotgrabb som man instinktivt känner sympati för. Hotet mot honom etableras också. Dessutom slängs en överraskning in på slutet som jag inte har aning om vad den innebär (helsida efter hoppet).
Dustin Nguyen är en ny bekantskap för mig även om jag sett teckningar av honom tidigare. Teckningsanalfabet som jag är vågar jag inte vara säker men han verkar använda sig av någon form av vattenfärg när han tecknar och det är riktigt snyggt. T.ex. när det avslöjas att pojken är en robot är riktigt snyggt tecknat och även om rymden är ovanligt snygg så är det skildringen av pojken som är grädden på moset, Nguyen lyckas fånga både hans naivitet och ensamhet. Jag är imponerad. Jeff Lemire är däremot en äldre bekantskap, jag älskar Essex County som är bland det bästa jag läst i serieväg. Senare alster som Sweet Tooth och Underwater Welder har inte nått upp till den nivån. Hans superhjältealster har passerat mig helt förbi. Iaf är hans manus här närmast fläckfritt liksom dialogen. Nej, jag kan inte önska mig mycket mer av förstanummer! Den här tradeväntan blir lång…
Tecknarduon och tillika paret Gabriel Hardman och Corinna Bechko gjorde det riktigt bra med Planet of the Apes för Boom! När de nu har en ny serie, Invisible Republic, på Image så var det bara att ladda ner och läsa. Säljtexten lovade delvis gott: Breaking Bad meets Blade Runner, en tv-serie jag inte orkat följa och en film som jag verkligen gillar. Exakt vad serien ska handla om är lite oklart men den utspelar sig iaf 800 år framåt i tiden i rymden. Den börjar med att reportern Croger Babb rapporterar från den avlägsna planeten Avalon där en regim som styrts av en man vid namn Malory har fallit och hela planeten är på väg att förfalla och avfolkas både pga av den politiska och den ekonomiska krisen. Av en slump får han syn på en hög med handskrivna papper som en man håller på att bränna och av en impuls kollar han upp dem och ser namnet Arthur McBride, mannen som styrt Avalon. Det visar sig vara en dagbok skriven av en Maia Reveron, kusin till Arthur McBride och den verkar berätta om tiden innan Arthur McBride kom till makten. Babb läser början och kontaktar sedan sina chefer för att sälja in historien.
Fortsätt läsa Invisible Republic #1
En vanlig dag på jobbet får de två poliserna Matt och Jeff ett chockbesked: en av dem är en robot. Hur de misslyckas med att hantera detta märkliga avslöjande på ett vettigt sätt leder till många dråpliga replikväxlingar och vansinniga scener i en av de roligaste serier jag läst hittills i år.
Att jag införskaffade David Quanticks och Shaky Kanes psykotroniska variant av snutkompisfilmer kan vi tacka Henrik Örnebring för. Han har tidigare skrivit ett par fina texter om Shakys (och manusförfattaren David Hines) eminenta The Bulletproof Coffin (läs dessa här), vilket ledde till läsning och att tycke uppstod för denna mycket speciella skapares stil. Beskrivningar av typen ”Charles Burns möter Jack Kirby i en psykedelisk affisch som gör reklam för LSD” når bara så långt. Därav får ni ett par rutor från serien efter hoppet.
Fortsätt läsa That’s Because You’re A Robot (One-Shot)
På eftermiddagen innan årets San Diego Comic-Con kickade med Previews Night hölls Image Comics Expo i ett angränsande hotell. Image-förläggaren Eric Stephenson höll ett tal där han bl. a. kritiserade den amerikanska serieindustrin för att hellre återvända gamla koncept istället för att hitta på nya. Han pratade även om att serier i alltför hög utsträckning varit en herrklubb men att det höll på att förändras. Något som kanske behövs för den korta film som Stephenson senare visade om Image historia innehöll bara en kvinna, Kelly Sue DeConnick. Stephenson kritiserade också begreppet creator-driven som användes om serier som ägdes av förlagen istället för creator-owned. Stephenson har givetvis poänger i det han säger men det intressantaste är givetvis vad som kommer från Image framöver. Image har de senaste åren lanserat många intressanta serier och jag men framförallt Andreas har skrivit mycket om Image-serier senaste året. Samtidigt som jag läst och gillat många Image-serier har jag även haft en känsla av att många serier verkar bygga väldigt mycket på att ha ett coolt koncept som gärna ska kunna omvandlas till andra medium (läs tv och film). Kanske är min känsla fel, kanske inte.
Jag ska dock direkt säga att flera av de presenterade serierna väckte ett kraftigt habegär i mig. Om du vill läsa om alla tolv serier som presenterades så gå till Comics Alliance. Nedan följer de serier jag ser fram emot mest.
Robert Kirkman är en av de verkliga superstjärnorna på den amerikanska seriehimlen. The Walking Dead ligger konstant högt och intar oftast flera platser bland de bästsäljande albumen och #100 var det bäst säljande lösnumret på över ett decennium. En ny serie från Robert Kirkman blir därför ofrånkomligen en stor händelse i serievärlden.Outcast släpptes idag och för teckningarna står Paul Azaceta. Förstanumret klockar in på hela 44 sidor så klart längre än en vanlig tidning.
Serien handlar om Kyle Barnes som har förföljts av demoner under hela livet som besatt människor i hans närhet och nu söker han svar på varför de förstört så mycket för honom. I infotexten anges att det han får reda på längs vägen kan innebära slutet för livet på jorden så som vi känner det. Han får dock inte reda på så mycket i första numret. I första numret får man dels lite tillbakablickar på det som drabbat honom och även lite om hans få relationer, allt som hänt har gjort honom till en enstöring. Av en slump stöter han på en präst från sitt förflutna som behöver hans hjälp med en exorcism. En exorcism som blir en ögonöppnare för Kyle och verkar pusha honom att ta itu med både demoner i allmänhet och hans egna.
Det är ett hyfsat förstanummer Kirkman bjuder på.Man får en del inblickar i vem Kyle Barnes är och vad han har varit med om men frågorna man har efter läsningen är ändå betydligt fler än de svar man får. Som det bör vara alltså. Kirkman har placerat handlingen i en lantlig miljö med nedtonade karaktärer som utöver Kyles förmågor känns realistiska. En engagerad präst, en orolig styvsyster och en bekymrad mor. Även om serien är relativt pratig så ägnar Kirkman sig tack och lov inte åt samma överdrivna dialoger för att berätta allt som händer som han ofta hemfaller åt i The Walking Dead. Azaceta gör överlag ett bra jobb med teckningarna och färgläggningen av Elizabeth Breitweiser är toppen. Kyle Barnes utseende varierar lite för mycket för att jag ska vara helt nöjd med teckningarna. Jag är lite nyfiken på att följa med framöver och se vad som händer men bara lite. Det behövs lite bra recensioner framöver för att jag ska ta upp Outcast. Dessutom blir jag lite off när Kirkman skriver att han tror att det finns personer besatta av demoner på riktigt. Inte av inbillade demoner utan DEMONER. Kom igen Robban. Skärp dig!
Jason Aaron firade stora triumfer med den hårdkokta kriminalserien Scalped, utgiven av Vertigo. Serien har hyllats i flera recensioner här på Shazam. Sedan Scalped tog slut har Aaron ägnat sig åt diverse Marvel-serier. Nu är det dags att tematiskt återvända till kriminalgenren genom Image-serien Southern Bastards, som Andreas skrev kort om i lördags, med teckningar av Jason Latour och färgläggning av Jordie Bellaire. I Southern Bastards åker den åldrade Earl Tubbs tillbaka till sin hembygd, Craw County, för att tömma sitt barndomshem sedan farbrodern som bott där flyttat in på ett vårdhem. Earls far var sheriff när Earl växte upp och av de barndomsminnen som flimrar förbi var fadern en hård man i en hård bygd. Earl som bara tänkt stanna i tre dagar för att tömma huset och sedan aldrig mer återvända går emellan för att hindra att en gammal bekantskap råkar illa ut och skadar i det följande bråket en av bygdens värstingar. Säljtexten beskriver serien som Dukes of Hazzard möter en film av bröderna Coen på metaamfetamin. Å lovar att serien innehåller många bastards.
Det är välkommet att Aaron återvänder till kriminalgenren. Scalped är en av de bästa längre amerikanska serier jag läst om inte den bästa. Så förväntningarna är höga. Förstanumret av Southern Bastards är ingen wow-upplevelse men ger en lockande introduktion till serien. Aaron etablerar bara kort den buttre Earl, av allt att döma en hård jävel och hans problematiska förhållande till sin döde far. Det står också klart att det pågår en hel del jävelskap i Craw County. För den som tvivlar är det bara att titta på slutscenen. Dialogen är liksom i Scalped bra och det är ett hårt och otrevligt Södern som möter mig, det Södern som alltid varit fascinerande, senast i lysande tv-serien True Detective och som jag vill läsa mer om. Latour som tecknar har tydligen gjort ett nummer av Scalped men det är inget som fastnat, Scalped är lika R.M Guera för mig. Latours teckningar är något yxiga och jag har inte riktigt bestämt mig om jag gillar hens stil eller inte. Dock hanterar hen snyggt klippen mellan återblickar, pågående misshandel och just en yxa i arbete i slutet. Jordie Bellaires färläggning är liksom när hen färglade BOOM!s Planet of the Apes klockren och lyfter hela serien. Förstanumret funkar bra som sådant och jag kommer definitivt att fortsätta läsa Southern Bastards framöver, antagligen i trades. Blir den hälften så bra som Scalped så räcker det 🙂
Både Aaaron och Latour är från Södern och för en gång skull ger det något att läsa om varför de skapat serien. Ingen av de väjer för sin ambivalens för sin hembygd, Aaron vill aldrig återvända. Latour har återvänt men det verkar inte ha varit ett lätt beslut. Södern fascinerar.
