När vinter-OS nu är slut kan det vara på sin plats att vila ögonen på omslagsmästaren Fransesco Francavilla som har gjort några helt fantastiska teckningar med diverse superhjältar som olympier i Super Olympics. Min favorit är den Moebius-inspirerade Silver Surfer ovan. På Francavillas tumblr finns fler med bl.a. Captain America, Wolverine och The Punisher.
Sommaren vägrar att ge med sig och fortsätter att värma våra själar inför det stundande höstmörkret. Mina batterier är fulladdade och jag spritter av glädje att åter få premiera veckans mest fantasifulla, lekfulla, roliga och underfundiga omslag till Shazams läsare.
Två bidrag från DC samt var sitt från Image, Dynamite Entertainment och Marvel utgör veckans soliga lista.
Wonder Woman #23
Jag är svag för skägg och här får vi verkligen mycket av den vara. Det breder ut sig som röda tentakler likt Medusas hår under Wonder Woman som utstrålar bad ass lång väg. Hela omslaget är en fröjd med klara härliga färger. Tyvärr förstör loggan och övrig text Cliff Chiangs utmärkta komposition så jag gör DC en tjänst och väljer att visa bilden utan störande versaler. Så snäll är jag 😉
Chin Music #2
Det tog några månader men nu dyker äntligen andra numret av detta ockulta gangsterdrama från Image upp på tidningshyllorna. Huka er Eliot Ness och Al Capone för nu laddar Shaw om. Ett mycket explosivt och färgsprakande omslag av Tony Harris. Spana också in hur trevligt loggan smälter in utan att det förstör bilden. Se och lär DC!
The Lone Ranger #17
Om serien är lika inspirerande som filmen är det här inget för mina kräsna serieögon. Dom kan dock inte slita sig från Francesco Francavillas hypnotiska skapelse. Omisskännlig gul-svart-röd-färgskala och enkelhet. Det funkar för mig.
Daredevil #30
Hela detta fantastiska omslag av Chris Samnee handlar om linjer och rörelse. Vertikal och horisontell fiesta för ögonen tillsammans med de rena sköna färgerna gör det till ett av de bästa Daredevil-omslagen av många. Se också hur loggan komponeras in och blir en del av hela bilden. Mumma!
Batwoman #23
Veckans favorit är ett mästerverk av J.H. Williams III. Lager på lager av nattsvart terror ur mardrömmens galleri. Jag kan titta på det här omslaget hur länge som helst och bara vältra mig i hur snyggt det är. Till och med loggan är skräckinjagande.
Fransesco Francavilla gillar pulp och det gör vi på Shazam också. Personligen gillar jag Red Sonja, en snygg och stark rödhårig krigarkvinna. Det jag gillar är dock mest idén, det jag sett i serieväg har inte gjort att jag vill börja följa den. Men om Francavilla hade tecknat den hade det inte varit någon tvekan. Om du inte följer Comic Twart så börja nu, Francavilla är inte den ende löjligt begåvade som bidrar där.
Green Hornet är en av de ursprungliga pulphjältarna och i år har Dynamite storsatsat på karaktären med anledning av Green Hornet-filmen som iofs verkar rätt usel. Kevin Smith (Clerks och diverse serier) står för huvudtiteln Green Hornet. Utöver den finns även Kato: Not My Father´s Daughter och Kato Origins. Den senare utgår från den Green Hornet titel jag fastnat för, The Green Hornet Year One. Matt Wagner (Madame Xanadu, Grendel m fl) står för manus och Aaron Campbell för teckningarna och Fransesco Francavilla för färgläggningen. De första sex nummerna har samlats i en tpb med titeln The Sting of Justice. Year One handlar förstås om hur Green Hornet och Kato träffas och sedermera bildar en brottsbekämpande duo och tar sig an den lokale maffabossen Skid Caruso i 30-talets Chicago.
Pulphjälte + 30-tal= Något jag borde borde digga. Men så är det inte riktigt. Wagners manus är bra främst då det handlar om Kato (Hayashi Kato) och hur hans vägar kom att korsas med Green Hornet (Britt Reid) men när det handlar om 30-tal är det alltför mycket av dussinaction. Dialogen är sådär överlag och är ofta väl styltig. Men även om manuset har sina brister så är det en bra grundhistoria men Wagner hade gärna fått ägna mer tid åt hur de träffades och vad som hände dem innan dess, förhoppningsvis återkommer han till det i kommande volymer. Det största problemet är att Wagner inte lyckas göra vare sig Britt Reid eller Hayashi Kato till intressanta karaktärer. Teckningarna och färgläggningen är inte alls så bra som jag trott. Campbell sköter actionscenerna hyggligt men t.ex. så tittar personer åt ett annat håll än de rimligen borde, teckningarna får mig mest att tänka på Incognito och hur mycket bättre Sean Phillips teckningar är. Francavillas färgläggning är tyvärr inte alls bra, färgvalen är konstiga och harmonierar varken med tidsepoken eller miljöerna som skildras. Färgläggningen känns som ett hafsverk. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa fortsättningen av The Green Hornet Year One eftersom serien saknar sting.
Snabb repetition: Scalped, skriven av Jason Aaron och illustrerad av R M Guéra (samt lite andra gästillustratörer då och då, som t ex Davide Furnó och Fransesco Francavilla i den här volymen) är en crime comic som utspelar sig i South Dakota Praire Rose Reservation, ett indianreservat som är hem åt Oglala Sioux-stammen. Huvudpersonen – till en början – är den misslyckade soldaten och bråkmakaren Dashiell ”Dash” Bad Horse som återvänder till reservatet efter flera års bortovaro. Han får snabbt ett jobb som snut och handgången man åt reservatets brottskung, Lincoln Red Crow. Det leder honom omedelbart i konflikt med Lincoln Red Crows svurna fiende, indianaktivisten Gina Bad Horse – Dashiells mamma. Och, surprise surprise, Dash är egentligen inte alls så misslyckad för han är i själva verket en FBI-agent med uppdrag att infiltrera Red Crows organisation – ett uppdrag han fått av den frifräsande FBI-snubben Baylis Nitz, som har ett förflutet med både Lincoln Red Crow och Gina Bad Horse… (detta kan knappast betraktas som spoilers eftersom man får reda på allt det ovanstående redan i #1 av serien). Upplagt för familjekonflikter och nagelbitande undercover-action alltså.
Detta är den femte och senaste traden som samlar Scalped. När vi kommit så här långt har Aaron utvecklat persongalleriet ordentligt och Dash är mer sällan huvudfiguren – vilket absolut inte är något dåligt, snarare är det imponerande hur Aaron kontinuerligt presenterar nya bifigurer som han snabbt skänker djup och skapar intresse för dem hos läsaren. Reservatslivet och seriens bakgrundshistoria skildras från flera olika perspektiv – i High Lonesome får vi t ex för första gången veta mer om Baylis Nitz bakgrund, vi får en insikt i varför Dashiells antagonist/allierade Diesel är som han är, och vi fortsätter följa Falls Down, den enda okorrumperade polisen på reservatet. Samtidigt är det Dash och hans problem – som sedan Scalped vol 4: The Gravel in Your Guts är… låt oss säga avsevärda – som får rama in den här volymen med en elegant berättarteknisk cirkelkomposition som avslutas med den kärvt actionpackade ”Rock Bottom, Pop. 1” (#29 som lösnummer) – ett av de bättre enskilda numren i serien hittills.
Fortsätt läsa Scalped vol 5: High Lonesome
