Den glädjelösa ön (L´ile sans sourire) är den första europeiska serie som Ordbilder ger ut och den är givetvis ett välkommet tillskott i den utöver Albumförlaget och Kolik alltför skrala utgivningen av kontinentala serier. Serien är skapad av spanjoren Enrique Fernandez och först utgiven av franska förlaget Glenat 2009. Den glädjelösa ön handlar om geologen Milander Dean som kommer till ön Yulkukany, befolkad av valfångare, för att leta efter mineraler. På ön välkomnas han av den lilla flickan Elianor vars livsglädje och fantasi provocerar den glädjelöse Milander. Inte nog med att han hyr in sig hos flickans moster där Elianor också bor eftersom fadern är ute på valfångst, Elianor följer honom överallt på ön. Det visar sig att Milander bär på en djup sorg då han förlorat sin son och hans fru försvunnit. Av Elianors moster får han veta att barnen på Yulkukany ges en barndom fylld av fantasi och glädje eftersom de ändå kommer att förlora livsglädjen när de blir äldre genom det hårda livet på Yulkukany och alla de valfångare som aldrig återvänder. Milander avfärdar alla Elianors berättelser som fantasifoster men snart inser han att det inte är så utan att det en hel del övernaturligt på ön. Han måste till slut ta itu inte bara med sina egna demoner. Smakprov finns här.

Den glädjelösa ön riktar sig nog till lite äldre barn och kan närmast (och lite pretto) beskrivas som en existentiell fantasy för barn. Av mig alltså. Enrique Fernandez har definitivt en annorlunda teckningsstil, jag tänker inte ge mig in på att gissa hans teknik. Teckningarna får mig att tänka på vissa böcker ur Disneys En liten gyllene bok-serie som jag har sett dykt upp i affärerna på nytt. Det tog några sidor innan jag vande mig men jag gillar den och framförallt i slutet av boken briljerar han med några snyggt tecknade och fantasifulla varelser. Elianors livsglädje hotas rent fysiskt att tas ifrån henne. Karaktärerna är till en början lite enerverande, Milander genom sin dysterhet och trumpenhet och Elianor genom hennes påflugenhet och totala brist på hänsyn. Det bättrar sig dock efter hand som man får förklaringar både till Milanders beteende och mentaliteten på ön Yulkukany. I den andra halvan tar fantasyelementen över och då kommer också Fernandez finfina miljöer ännu mer till sin rätt. Om den första delen kan upplevas som lite långsam är det desto mer fart i andra. Allt som allt en trevlig och för de mindre kanske lite småläskig berättelse om att aldrig förlora hoppet och glädjen.