PREVIEWSTIPS: Previews 251 för oktober har just släppts och ni vet vad det betyder — Previewstips! Första tipset ut är en av alla de one-shots som är en del av Dark Reign: The List, minieventet där Norman Osborne gör upp med alla de superhjältar han har ett horn i sidan med. Skriven av Rick Remender, men framför allt illustrerad av giganten John Romita Jr — mannen bakom nyliga succér som Kick-Ass och The Eternals. Remender har hittills hanterat nylanseringen av Punisher riktigt bra, och tillsammans med Romita tror jag att det här kan bli bra serie. Serien beräknas komma ut den 14 oktober. Läs mer på marvel.com.
Inlägg taggade ‘Dark Reign’
Previewstips oktober – Dark Reign: The List – Punisher
Dark Avengers #7
Pågående crossovern Utopia (som inleddes här) känns för min del mest som att Dark Avengers huvudstory och ständigt höga formkurva pausats. Det är nödvändigtvis inte alls särskilt dåligt det här, men i jämförelse med det som Brian Michael Bendis gör med Norman Osborns Avengers så känner jag inget brinnande engagemang för det Matt Fraction gör här. Det bästa med Dark Avengers är för mig karaktärerna, deras relation till varandra och hur Osborn manipulerar både dem och allmänheten. Det mesta av det här finns inte med nu när Fraction tagit över skrivandet. Känns som att han satt huvudpersonerna i baksätet för att istället lyfta fram de mutanter som passar bättre in i mutantkonflikten. Dock är det lite småkul när Dark Avengers får sitta bänkade och kolla på TV medan Osborns nykomponerade Dark X-Men framställs som hjältar. Av okänd anledning är även illustratören Mike Deodato bänkad under Utopia. Han är här ersatt av Deodato-imitatören Luke Ross, som inte är helt inkompetent men inte heller lyckas göra något som helst minnesvärt. Sjunde numret av Dark Avengers är lite så överlag: Inte helt inkompetent men inte heller minnesvärt på något sätt.
Manus: Matt Fraction
Illustration: Luke Ross
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Dark Avengers/Uncanny X-Men: Utopia #1
Nytt rekord!? 12 st tecknare i ett och samma nummer. Funkar i och för sig faktiskt rätt ok här då det är Marc Silvestri som kluddat grunderna för alla sidor, med övriga tecknare som support till honom. Rätt konstigt upplägg iallafall, tycker det borde vara bättre att hitta någon som verkligen kan dedikera all sin tid för att göra ett riktigt bra nummer än att låta en ”superstar” kasta ur sig skisser som andra får snygga till. Handlar väl säkert om försäljning av lösnummer som vanligt. Hur som helst, det ser tillräckligt bra ut för att det inte ska sabba läsupplevelsen för min del, och det är väl huvudsaken. Synd då bara att Utopia är lite av ett sömnpiller när det kommer till handling och engagemang.
Utopia är snabbt förklarat upptrappningen av en konflikt mellan människor och mutanter som leder till att Norman Osborns Dark Avengers och X-Men hamnar i luven på varandra. Kan säga utan att spoila något att det är rätt mycket snack men rätt lite verkstad i det här numret, men att det ändå funkar helt ok som inledning till den här crossovern. Hade dock gärna sett lite mer verkstad då det här dubbelnumret trots sin längd inte levererar särskilt mycket. De actionsekvenser som hinns med lovar dock gott inför kommande nummer, men det känns som sagt lite tunt här. Ska bli kul att se om Norman Osborn lyckas tagga kraftpaketen Sentry och Ares att ge sig på X-Men framöver, och det finns helt klart stora möjligheter att göra något spektakulärt när man kollar vilka som ingår i de olika teamen.
Utopia är en rätt så (för att vara Marvel) koncentrerad crossover som löper genom sex nummer av Uncanny X-Men och Dark Avengers. Storyn inleds alltså här med dubbelnumret Dark Avengers/Uncanny X-Men: Utopia #1, och avslutas med Dark Avengers/Uncanny X-Men: Exodus i september. Dessutom kommer det enligt info från Ferdinand några tie-ins i X-Men: Legacy och miniserien Dark X-men: The Beginning.
Story: Matt Fraction
Illustration: Marc Silvestri, Michael Broussard, Eric Basaldua, Tyler Kirkham, Sheldon Mitchell, Joe Weems, Marco Galli, Rick Basaldua, Jason Gorder, Jay Leisten, Sal Regla, Jon Sibal, Ryan Winn
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Dark Avengers #6
Venom vs. Marvel Boy i sjätte numret av Dark Avengers!? Nej, faktiskt inte ens i närheten. Marvel Boy är inte ens med i det här numret, och Venom gör bara ett snabbt (men väldigt grisigt) inhopp i ett par rutor i slutet. Jag har ju pratat om det förut, men vad är egentligen grejen med att ha den här typen av helt missvisande omslag?
Hur som helst, bortsett från omslaget så är det här numret faktiskt lika bra som det föregående. Man får känslan av att Norman Osborns manipulerande av The Sentry snart kommer att få ödesdigra konsekvenser, och på sista sidan så får vi en försmak av (efterlängtade) dåligheter som komma skall. Mest sannolikt främst för Osborn själv, men även för hela Dark Avengers i stort. Bendis och Deodato levererar helt enkelt den bästa superhjälteserien från Marvel just nu (av det jag läser alltså).
Författare: Brian Michael Bendis
Illustratör: Mike Deodato Jr.
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
War Machine #7
Minns du hur fruktansvärt dåligt jag tyckte att förra numret av War Machine var? Stolpskottet Allan Jefferson fortsätter här förstöra serien med sitt fula kluddande, och jag misstänker att Ferdinand utsatte mig för ett ondsint skämt på min bekostnad när han lurade mig att tro att Leonardo Manco skulle vara tillbaka som tecknare i det här numret, för det är han inte. Däremot så har det adderats ytterligare en tecknare här så att sjunde War Machine är uppe i tre olika tecknare i ett och samma nummer. Måste väl vara någon sorts rekord!? Känns sjukt spretigt och ihophafsat. War Machine fortsätter alltså att vara en stor besvikelse, även om storyn är något bättre här än i förra numret. En svag tvåa kan jag sträcka mig till, och då är jag rätt generös.
Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson, Mahmud Asrar & RB Silva
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Dark Avengers #5
Kollar på man på omslaget till det här numret så är det nog lätt att tro att det nu är dags för Norman Osborn att få ett återfall som Green Goblin, men det ser ut att dröja ett tag till innan det är dags för det. Det är ju dock allmän kännedom att Osborn, som nu är en av Amerikas allra mäktigast män, tidigare varit en psykopatisk mördare iklädd grönlila trikåer och trollmask, vilket han i det här numret uttalar sig om i en öppenhjärtlig(?) intervju på nationell TV. Brian Michael Bendis gör enligt mig ett riktugt bra jobb med en så pass komplex karaktär som Norman Osborn. Det hade antagligen varit väldigt lätt att låta honom vara en maktmissbrukande fascist med en ondskefull agenda i bakfickan, men i Dark Avengers så får man då och då känslan av att han faktiskt försöker göra något bra. Det kommer att skita sig kapitalt förr eller senare, det vet man ju, men Bendis bjuder på en underhållande resa dit.
Utöver TV-intervjun så får vi följa resten av Dark Avengers – Ares, Moonstone, Bullseye, Venom, Marvel Boy, Daken, Sentry – när de chillar på högkvarteret efter dusten med Morgana Le Fay i Latveria. Ares får här för första gången i den här serien ta en aning mer plats när han lackar ur på de nya medlemmarnas bristande ambition och hjältetendenser och avslutar sitt resonemang med att bitchslappa Bullseye mitt framför ögonen på de andra, och visar i meningsutbytet nedan att merparten av Avengers inte har särskilt mycket att komma i jämförelse med en urlackad god of war. Även den psykiskt labile Sentry med sin ”power of one million exploding suns” är i en klass för sig, och övriga Avengers börjar bli riktigt nervösa över vad han kan komma att ta sig för. Det här numret är relativt befriat från action, men är trots (eller kanske tack vare?) bristen på slagsmål det bästa numret av Dark Avengers sedan #1. Bra intrig, humoristiskt, snyggt och lovande inför kommande nummer.
Författare: Brian Michael Bendis
Illustratör: Mike Deodato Jr.
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
The Mighty Avengers #24
MINIRECENSION Här är ännu en tidning som legat och väntat i högen av olästa serier ett bra tag. Så här i efterhand undrar jag lite varför. Det här är nämligen det absolut bästa numret hittills av Mighty Avengers under Dark Reign. Norman Osborne har inte bara problem med Ronin och grabbarna och tjejerna i New Avengers. Helt plötsligt dyker Hank Pym upp på den internationella scenen och deklarerar sina Avengers som The Real Avengers. Osborne får givetvis psykbryt. Vilket så klart är lite kul. Det är roligt att se fler och fler titlar där det skiter sig för gamle galne Osborne. Allt för att det ska leda fram till det vi alla vet är det oundvikliga — Osbornes totala sammanbrott. Vi är inte där ännu, men tror mig, vi kommer att komma dit tids nog.
Manus: Dan Slott
Illustration: Rafa Sandoval
Tusch: Danny Miki
Färgläggning: Dean White
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
War Machine #6
Jag är besviken. Från att ha varit en av mina pågående favoritserier så rasar allt i sjätte numret. Illustratören Leonardo Manco är utbytt, med resultatet att allt nu ser ut som skit. Nykomlingen Allan Jefferson är ju ett fullständigt stolpskott i jämförelse med Leonardo Mancos krigshärjade och väldigt passande stil för den här typen av serie. Detaljrikedomen och den mörka atmosfären är som bortblåst, och det är smärtsamt tydligt att Jefferson är väldigt långt ifrån en expert på vapen, hårdvara och till och med actionscener. Utan detta är War Machine inte särskilt mycket att hänga i granen. Illustratör nr 2, Mahmud Asrar, tycker jag väl är helt ok för flashback-sekvenserna, även om hans stil är rätt opersonlig och även den väldigt långt ifrån det manér som Manco etablerade i de första fem numren.
Handlingen i sig är också rätt ok – War Machine med entourage hälsar på mormor och tjafsar med American Eagle – men den försvinner tyvärr bakom den grisfula ytan. Om det är så här War Machine kommer att se ut från och med nu så säger jag upp min prenumeration efter nästa nummer, för jag vill inte betala för så här fula serier. Omslaget ser dock fantastiskt ut (vilket känns lite som falsk marknadsföring).
Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson & Mahmud Asrar
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5
Punisher #5
Det här är sista numret i den inledande arcen Living in Darkness i Marvels nylansering av Punisher i det normala Marvel-universumet. Och jag har verkligen gillat den här arcen. Den har funkat extremt bra i Dark Reign. Även om slutet kanske kändes lite rumphuggen. Eller snarare så kändes det inte riktigt som ett ordentligt avslut, mer som att den fortsättande arcen Dead End, som börjar i #6, bara flyter på utan att stanna upp och ta paus. Kort sagt så handlar Living in Darkness i sin helhet om hur Frank Castle efter ett misslyckat lönnmord på Norman Osborne får Osbornes allierade The Hood på halsen. Till sin hjälp har Castle den unge hackern Henry, en form av hipp och cool version av den gamle vapendragaren Microchip. Antagligen är det så här Punisher kommer funka under Dark Reign, som en finne i röven på The Cabal. Me like.
Tyvärr verkar detta vara det sista numret med Jerome Opena som illustratör. Opena som varit den stor överraskningen i med denna serie. Hans skitiga och grova stil funkar utmärkt till en antihjälte som Punisher. Undrar vad han kommer att få teckna näst? Jag kommer garanterat läsa det. Hoppas att han får någon större titel att ta tag i. Jag tror att han skulle kunna passa bra till någon av Marvels lite mer hårdkokta karaktärer. Kanske Moon Knight?
Manus: Rick Remender
Illustration: Jerome Opena
Tusch: Jerome Opena
Färg: Dan Brown
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Secret Warriors #1
Efter rekommendation från Ferdinand bestämde jag mig för att läsa första numret av Secret Warriors. Secret Warriors #1, med undertiteln Nick Fury: Agent Of Nothing, är (turligt nog, både för mig och Ferdinand) en väldigt trevlig avkomma sprungen ur skrullhärvan Secret Invasion. Första gången jag träffade på Secret Warriors var faktiskt rätt nyligen, närmare bestämt när jag läste Secret Invasion TPB på flyget hem från Vegas. Kan inte påstå att de gjorde ett särskilt stort intryck på mig då, men det var å andra sidan inte heller mycket annat som gjorde det då. Här i sin egen dedikerade titel fungerar de dock desto bättre. Snabbt sammanfattat känns det som en snygg högteknologisk spion- och konspirationshistoria blandat med superhjälteaction. Skön mix.
Det jag gillar mest med Secret Warriors, förutom att den är väldigt snyggt tecknad och färglagd, är hur den på ett trovärdigt och effektivt vis mixar en välkänd och etablerad karaktär – Nick Fury – med en samling nykomlingar. De nybildade hemliga krigarna består av ett gäng relativt oerfarna individer med superkrafter, kallade ”caterpillars”, som endast Nick Fury känner till via filer han snodde med sig innan han gick under jorden (i arcen Secret War från 2004). Gillar att kunna följa nya karaktärer som inte behöver släpa på en massa bagage från förr, och just det här teamet känns för mig rätt lovande. Lineupen ser ut som följer:
– Quake: Jordbävningskrafter i händerna, dotter till skurken Mister Hyde.
– Phobos: Ares 12-årige son. God of Fear (och God of Xbox).
– The Druid: Knubbig magiker.
– Slingshot: Stavsvingande speedster.
– Hellfire: Smått osympatisk pyrokinetiker med brinnande kätting.
– Stonewall: Stor och stark i bar överkropp.
Handlingsmässigt så introduceras Secret Warriors som ett av få rebellteam som är fullt medvetna om hur i princip alla säkerhetsorganisationer och styrande organ på en global skala är korrumperade eller smyginfiltrerade av den kriminella organisationen Hydra. De är också medvetna om att de är extrema underdogs i jämförelse nya tungviktaren Norman Osborn, som i och med Dark Reign nu styr över Avengers, Thunderbolts och superorganisationen H.A.M.M.E.R. (som ersatt det nedlagda S.H.I.E.L.D.). Visst, det kanske inte är det lättaste att sätta sig in som nytillkommen Marvel-läsare, men jag tycker ändå att de lyckas summera bakgrunden ganska tydligt i det här numret utan att behöva skriva folk på näsan. En positiv överraskning skulle jag vilja kalla det. Tack och bock.
Manus: Brian Michael Bendis, Jonathan Hickman
Illustration: Stefano Caselli
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5