Mer impulsköp för min del! Den här gången blev det första numret av den fem nummer långa miniserien Dark X-Men, skriven av Paul Cornell och illustrerad av Leonard Kirk, båda okända namn för min del. Lite kort bakgrund: Dark X-Men är det mutantgäng som Norman Osborn startade upp i den enligt mig smått mediokra miniserien Utopia (här, här, här och här), och som helt enkelt består av de som hängde kvar efter det smärre fiaskot. Teamet, eller kvartetten som det faktiskt är, är en minst sagt rätt udda samling karaktärer:
Vi har kameleonten tillika forna terorristen Mystique, den depressiva mutantkopiatorn Mimic, superkraftknarkaren Omega (du kanske minns inlägget Vägen till Weapon Omega?) och det obehagliga psykopatgeniet Dark Beast. En rätt udda samling helt enkelt, alla med sin egen personliga anledning till varför de hänger kvar hos Osborn som ett andrahandsalternativ till hans primära ”hjältar” i Dark Avengers.
Handlingsmässigt så är Dark X-Men precis som Dark Avengers: Ares något av en positiv överraskning. Författaren Paul Cornell gör ett riktigt bra jobb med de udda och säkert inte helt kommersiellt gångbara karaktärerna, och ger dem här mer utrymme och personlighet än vad vi tidigare fått se av dem. Mystique är ju en klassisk karaktär som alltid legat någonstans i gränslandet mellan skurk och antihjälte, vilket hon gör även här, men i det här första numret så tycker jag att det är de tre andra medlemmarna som känns intressantast. Mimic är som sagt deprimerad och pågas av mörka framtidsvisioner, Omega blir helt knas av att använda sin mutantkraft och känns rätt labil, och Dark Beast, ja, han är helt enkelt en hyperintelligent sociopat. Man skulle lätt kunna dra paralleller till exempelvis Thunderbolts och Dark Avengers som även de är team bestående av rätt suspekta individer, men jag tycker att Dark X-Men lyckas stå bra på egna ben utan att försöka rida för mycket på vågen med superskurkar som agerar superhjältar. Mycket beror antagligen på att Cornell inte gör någon större grej av att vissa av medlemmarna har ett förflutet som superskurkar, utan fokuserar istället mer på att få in dem som ett team i en story som nog faktiskt kan visa sig bli riktigt intressant i kommande nummer. Rent visuellt så gör Leonard Kirk ett klart godkänt jobb med illustrerandet här, och tack vare det positiva helheltsintrycket så blir det för mig att lägga till även den här titeln till prenumerationslistan.
Manus: Paul Cornell
Illustration: Leonard Kirk
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Dags då för det tredje och sista numret av Kieron Gillens och Manuel Garcias miniserie Dark Avengers: Ares. I förra numret så hamnade Ares och hans utvalda elitsoldater i Team Shade i kritiskt trubbel med Ares osympatiske och hämndlystne son Kyknos (på bilden till vänster), och snårigheterna fortsätter såklart att eskalera i det här avslutande numret. Relationen mellan Ares och hans väldrillade kvartett ställs på sin spets, och i slutänden så bjuder Dark Avengers: Ares på rediga doser av såväl action och oneliners som hjältemod och slutgiltig självuppoffring. Gillen sparar med andra ord inte på krutet i finalen och bjuder på ett riktigt starkt avslut för en från början till slut riktigt läsvärd miniserie. Visst, det känns lite snöpligt att Dark Avengers: Ares är slut redan efter tre nummer, men å andra sidan så innebär det här formatet att Gillen och Garcia har kunnat köra på i full fart och avsluta med flaggan i topp utan att behöva fundera alltför mycket på Marvels övriga kontinuitet och vad som ska hända med Ares och grabbarna i det långa loppet. Underbart är kort, men intensivt.
