När jag recenserade det första numret av X-men Forver för någon månad sedan var jag trots viss skepticism rätt positivt inställd till serien. Min skepticism grundade sig dels på att mycket av det jag läst av Chris Claremont den senaste tiden varit ordentligt kasst, och dels på att jag har rätt svårt för x-titlar som inte är ”in continuity”. För er som inte är bekanta med X-men Forever så är det fortsättningen på en historia som Claremont skrev under 90-talet, men aldrig fick möjlighet att avsluta eftersom han hoppade av Marvel på grund av meningsskiljaktigheter med redaktören Bob Harras. Nu har jag läst den första arcen av Forever plus det första numret av den andra. Och jag är inte lika positivt inställd längre.

Claremont har uttryck hur skönt det har varit att slippa skriva i ”continuity”. Att han kan få utveckla historien precis hur han vill utan att behöva ta hänsyn till andra författare och titlar. Att han kan ta livet av vem han vill och sedan verkligen låta karaktären vara död. Visst, det är väl begripligt med tanke på de spaltmetrar av mutantserier som givits ut genom åren och som ska tas hänsyn till. Men att det här skulle vara tänkt en fortsättning på det Claremont skrev på 90-talet — my ass!

Spoilers ahead, bara så ni vet!

Forever är något helt fruktansvärt  fylld av fristilande från Claremont sida. På fem nummer hinner han döda Wolverine, göra Storm till fiende, ge Kitty Pryde adamantiumklor, se till att Jean Gray är otrogen, och avslöja att hela X-men kommer dö unga på grund av att x-genen bränner ut kroppen i för tid. Claremont spar verkligen inte på krutet och verkar ha ett behov av att proppa in så många konstiga idéer han gått och samlat på sig under åren som han bara kan. För mig som läsare funkar det inte. Det blir helt enkelt för mycket på en och samma gång. Kanske har Claremont någon stor genomtänkt plan med det hela som kommer att knyta ihop allt i slutändan. Men jag har inte riktigt orken att vänta. Så, X-men Forever, jag är ledsen men du är inte längre med på min pulllist. Kanske ses vi igen under bättre omständigheter.

Om man ska säga något om det här numret då? Det är ett rätt ointressant nummer som mest känns som en brygga mellan förra arcen «Love and Loss» och den kommande «The Secret History of The Sentinels». Stentrist utan att något egentligen händer. Det enda intressanta är att Terry Austin tuschar. Ja, samme Austin som en gång i tiden tuschade åt John Byrne i Uncanny X-men. På den tiden då Claremont fortfarande skrev helt fantastiska och banbrytande serier.