Så var det dags att ta en titt på vad som dyker upp på de amerikanska seriehyllorna i januari 2022.
Som vanligt följer jag Pärs femgradiga skala och Månadens tips hittar ni längst ner i inlägget.
1 – Helt ointressant
2 – En intressant skapare
3 – Två intressanta skapare eller enbart en fast med lockande premiss
4 – Två favoritskapare eller enbart en med lockande premiss Prenumerationsvärdig
5 – Två favoritskapare med lockande premiss Given Prenumeration
Mot titlarna!
Första arc:en av Mark Millars ultimata Avengers är slut i och med det här numret. Slutet gott, allting gott då eller? Nja, inte riktigt så. Något som började fruktansvärt starkt och lovande har under resans gång utvecklats till något som inte riktigt lyckades leva upp till sin egen hype. Missförstå mig rätt, jag har hela tiden gillat och gillar fortfarande den här serien, den är bra mycket bättre än en hel del annat jag läst, men Millar har från start lyckats bygga upp ett sådant pepp i mig att jag mot slutet inte kunnat låta bli att bli lite besviken.
Serien innehåller helt klart coola karaktärer, men tyvärr så hinner aldrig War Machine, Red Wasp och Nerd Hulk utvecklas tillräckligt mycket för att göra något direkt bestående intryck i den här storyn. Vi kan väl hoppas att de får återkomma någon gång framöver. Jag gillade särskilt den fege klonen av Hulk, det kändes som att han hade mer potential än att mest bara användas som comic relief. Även de mer klassiska karaktärerna, det vill säga Captain America och Hawkeye, som hängt med sedan Millars Ultimates-dagar, lyckas inte riktigt framstå som lika levande som de gjorde i Ultimates 1 och 2. Känns lite som att Millar kanske fastnat mer i den fräcka tanken kring ett antihjältigt blackops-team än att faktiskt ägna sig lite mer åt de karaktärer som faktiskt utgör teamet.
OBS, från och med nästa stycke så finns det ett par spoilers.
Fortsätt läsa Ultimate Comics: Avengers #6
Det har ju gått nästan fyra månader sedan senaste numret av Ultimate Comics: Avengers kom ut, men nu har äntligen Mark Millar och Carlos Pacheco lyckats få tummen ur och pressat ur sig det femte och näst sista numret av den här storyn. Vad förseningen berott på vet jag faktiskt inte. Det brukar väl allt som oftast bero på att tecknaren inte lyckas leverera ett nummer i månaden, men som sagt, den här gången vet jag inte om det hängt på Pacheco, Millar eller på Marvel i stort. Hur som helst, nu är väntan över, och frågan är väl egentligen om det varit värt att vänta i över ett kvartal på det här numret.
Svaret i min mening är nej. Inte för att det här är tråkigt, för det är det inte, och inte heller för att det är fult, för Carlos Pacheco är en riktigt grym tecknare. Det är snarare så att det här precis som tidigare nummer känns som upptakten till något riktigt coolt. Problemet är bara att det här inte längre är en upptakt, utan att det är näst sista numret av konflikten mellan Ultimate Avengers och Red Skull (aka Captain Americas son). Vi borde alltså vara mitt uppe någon sorts actionklimax här, men tyvärr så känns det inte riktigt så. Det karaktärsdrivna berättande som Millar styrde så bra i Ultimates 1 och 2 är inte alls lika framträdande här, så även trots att vi är uppe i fem nummer så känns War Machine, Red Wasp och Nerd Hulk rätt långt ifrån det starka persongalleri som han etablerade i sina tidigare versioner av Ultimates. Inte för att de är trista i sig (jag själv tycker samtliga känns rätt lovande), utan mest på grund av att de inte getts särskilt mycket utrymme. Det känns överlag som att det finns extremt mycket potential här, men att det när vi nu närmar oss slutet börjar kännas lite som att det kanske inte kommer att räcka hela vägen fram. Trots detta så är Ultimate Comics: Avengers fortfarande faktiskt en av mina favorittitlar. Den är lite som en John Woo-rulle fullproppad med supersteroider – det är snabbt, brutalt, kaxigt, kul och fullständigt överdrivet. På ett bra sätt.
Wohoo! Om fjärde numret av Ultimate Comics: Avengers var ett ljud så skulle det låta så, för här är det verkligen fullt ös medvetslös från början till slut. I princip hela numret är en jaktscen där Captain America undflyr resten av de färska medlemmarna i Gregory Starks och Nick Furys nya Avengers, och allt känns som en riktigt svulstig actionrulle från början till slut. På ett bra sätt alltså. Sökandet efter kaptenen har lett teamet till Paris, och samtidigt som det är en fröjd för ögat att se Carlos Pacheco visualisera hur War Machine, Black Widow och Nerd Hulk trashar sönder stället så är det även lite störande att se hur Avengers framstår som legosoldater utan någon större omtanke för allmänhetens välmående snarare än som superhjältar. För min del så känns det lite som om att det är så verkligheten skulle se ut om man släppte lös ett gäng black ops med superkrafter i en storstad, och det är här som jag tycker att Mark Millar verkligen lyckas med Ultimate-varianten av Avengers. Det känns helt enkelt som om att Gregory Starks ansamling ”hjältar” inte är en särskilt bra idé, och det ska bli väldigt intressant att se om och hur de kan samarbeta med varandra framöver i jakten på Red Skull. Vill du ha en riktigt maffig actiondänga till serie den här månaden så är Ultimate Comics: Avengers #4 nog det bästa val du kan göra.
Låt oss börja med ett konstaterande: Av alla de superserier jag läser just nu så är Avengers från Marvels Ultimate Comics den allra bästa. Mark Millar och Carlos Pacheco blåser helt enkelt brallorna av konkurrensen med den här extremt välproducerade och tighta titeln. Om du inte redan läser den här serien så rekommenderar jag dig att leta upp #1-3 och läsa ikapp, eller att du helt enkelt håller tummarna för att första samlingen inte ligger alltför långt fram i tiden. Ok?
Handlingsmässigt så är tredje delen av den här titeln precis som de två föregående till största del ett etablerande nummer. Jakten på den försvunne och efterlyste Captain America, som tagit saken i egna händer och beslutat sig för att få tag i terroristsonen Red Skull, drar här igång ordentligt med ett nytt gäng Avengers, denna gång sponsrade och sammansatta av Tony Starks osympatiske storebror Gregory. Utöver Hawkeye (som ju hängt med från början) så består Gregorys Avengers till största del av nykomlingar: En hjärntvättad version av Wasp (kallad Red Wasp), en ny Black Widow, en pimpad War Machine, en intelligent Hulk-klon samt någon sorts obehaglig Spiderman-kopia. Mycket mer än så hinns inte med i det här numret, men Millar är så pass bra på att presentera vridna superhjältar (om du missat det så borde du kolla in den alternativa version av Avengers som han introducerar i sina första nummer av Warren Ellis-grundade The Authority) att det är ett rent nöje att fundera på de möjliga katastrofer som det här nya gänget kan åsamka. Det enda negativa med det här numret är att det kanske blir lite väl mycket nya karaktärer att hålla reda på på väldigt kort tid, men trots det så är det här ändå en solklar 4:a och månadens starkaste titel för min del.
Minns du att Ferdinand nästan gav första numret av Ultimate Comics: Avengers fem av fem i betyg för en tid sedan? Jag är lika snubblande nära att ge även det här andra numret toppbetyg. Jag ska villigt erkänna att jag varit rätt så skeptiskt inställd till Ultimate Comics: Avengers efter allt trams med Ultimates 3 och Ultimatum. Som så många andra så tycker även jag att Mark Millars Ultimates, både del 1 & 2, är något av det bästa som Marvel någonsin fått ur sig, och jag har haft svårt att tro att någon, Millar själv inkluderad, skulle kunna skapa en uppföljare som håller samma höga klass. Så, skepsis, men även en stor förhoppning om att Millar med Carlos Pachecos hjälp ska lyckas lyfta Ultimates till sina forna glansdagar. Glädjande nog så är Ultimate Comics: Avengers #2 en serie som slår ihjäl all skepsis med en rostig spade och begraver den till sjöss. Så bra är det nämligen.
Handligen här är rak och effektiv: Captain America har fått reda på att den neonazistiska lönnmördaren tillika megamisantropen Red Skull är hans son, och kaptenen verkar vara villig att ta sig för i princip vad som helst för att få tag i honom. Större delen av det här numret består av bakgrundshistorien för Captain Americas okände son, och utan att egentligen spoila något så skulle jag vilja påstå att det här är ett av de obehagligare ursprungen till en superkskurk på väldigt länge. Ironiskt att en genomgod beskyddare av demokratin får en genomond massmördare till son. I och för sig så är ultimate-versionen av Captain America kanske inte riktigt lika präktig som standardversionen, men i jämförelse med sin son är han här ett rosendoftande helgon. Spännande är det hur som helst rakt igenom, och Pachecos detaljerade och actionintensiva illustrationer ger Millars manus en nästan filmisk känsla. Det finns egentligen inget negativt alls att säga om den här serien just nu, men i och med att det fortfarande inte är helt klart vad Millar har på lut åt våra nya Avengers och att det fortfarande känns mest som ett introduktionsnummer så nöjer vi oss här med en väldigt stark fyra.
Ni som följer oss på Twitter vet redan vad jag tycker om nya Ultimate Avengers. Efter att Jeph Loeb totalfloppat med nyligen avslutade Ultimatum — serien som fått vitsord som ”one of the worst comics I have ever read” eller ”if you like this book, you should seek counseling”. Rätt hårt tryck på Mark Millar att ställa saker till rätta efter Loebs dynga med andra ord. Millar har tidigare, som många säkert redan vet, tillsammans med Bryan Hitch gjort de två första delarna av The Ultimates, som är något av det bästa man kan läsa. Loeb tog sedan över och skrev den tredje delen. Jag har inte läst den men den ska tydligen vara skit. The Ultimates har varit Ultimate-universumets version av The Avengers. Så man kan alltså säga att Ultimate Avengers är en sorts fortsättning på The Ultimates. Och många har nog gått och väntat på att Mark Millar skulle återvända efter de svåra åren med Loeb. Och väntan har inte varit förgäves. Första numret av Ultimate Comics Avengers är som sagt king!
Trots att Bryan Hitch inte längre är med så har Ultimate Avengers ändå den där gradiosa storskaligheten som jag gillade i The Ultimates. Det som brukar kallas widescreen-comics. ”Ersättaren” Carlos Pacheco är på inget sätt sämre, och då är ändå Hitch en av mina topp 5 favoritillustratörer. Vissa paneler är fullständigt over the top. Som när Captain America kör en röd racerhoj ut genom fönstret på en skyskrapa i jakt på en militärhelikopter samtidigt som han drar Millarsk oneliner. Jag skulle kalla det visuell fulländning.
Millar inleder sin vana trogen med ett otroligt starkt förstanummer. Det har allt det man vill ha och förväntar sig när Millar skriver för Ultimate-universumet. Berättelsen tar vid tre veckor efter Ultimatum, Ultimates är upplösta och Hawkeye kontaktar f.d S.H.I.E.L.D.-bossen Nick Fury för att ge honom ett erbjudande. Captain America har deserterat och försvunnit efter att fått redan på hemligheter angående Red Skull. Och endast Fury kan hjälpa S.H.I.E.L.D. att hitta Cap. Det är varken svårare eller mer komplicerat än så. Man behöver inte ha mycket kunskap i Ultimate-universumet för att läsa och uppskatta Ultimate Avengers. Nystarten är som gjord för att passa nya läsare, utan att avskräcka gamla läsare. Här har Millar verkligen lyckats. Nu är ett bra tillfälle att hoppa på tåget. Serien kommer garanterat bli en av de mest intressanta Marvel-titlarna att följa framöver.
Betyget är snubblande nära en femma. Det handlar egentligen om extremt små detaljer som drar ned det något. Dels att det är ett intronummer och man inte riktigt vet vad serien kommer ta för riktning, och att någon panel här och där inte är riktigt hundraprocentigt klockren, men annars är det nästintill perfektion. Köp den, läs den, du kommer att älska den.
Revenge of the Green Lanterns samlar Green Lantern #7-13 och är den andra samlingen efter nytändningen med tidigare nämnda Rebirth. Revenge bygger vidare på storyn som påbörjades i föregående samlingen No Fear. Precis som No Fear så är även Revenge nästan övermättad med karaktärer och action, men precis som förut så lyckas Johns hålla sig precis inom gränsen för vad som går att mosa in i sex nummer utan att det ska kännas hysteriskt. Den enda kritiken jag egentligen har angående Johns författarskap är att han verkar brinna så frenetiskt för sina otaliga idéer att han ibland kanske avslutar vissa skeenden lite väl snabbt, men samtidigt så anar man att allt som sker gör det av en anledning, och kommer att få konsekvenser i det långa loppet.
Utan att snubbla in på alltför mycket detaljer och spoila storyn så bjuder nummer 7 till och med 13 av Green Lantern på ett våldsamt möte med den massmordiske rymdtyrannen Mongul (och hans syrra), en team-up med en svårmodig och bitter Batman och riktigt spektakulär scifi-action av världsklass med Guy Gardner, The Lost Lanterns, miljontals Manhunters och med superpsykopaten Hank Henshaw aka Cyborg Superman mitt i smeten. Det är helt enkelt ett jävla ös rakt in kaklet.
Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade Green Lantern: No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.
