Kan bara instämma i vad Shazamkollegan Andreas skrev tidigare i veckan om det år som vi nyligen lämnat bakom oss. Det var ovanligt rikt med ett så förbluffande utbud av fantastiskt serieberättande över hela linjen. Från starka bidrag i superhjälte- och pulpgenrerna till mäktiga debuter, surrealism och självbiografi. Oavsett vad som är din föredragna serielikör så kunde du garanterat hitta något starkt att berusas av under 2017. På ett mer personligt, om än serierelaterat, plan bjöd året på såväl bottenkänningar åt Marianergravenhållet som händelser vilka förde mig till nya höjder. Om vi strävar efter att ur mörkret stiga emot ljuset så har det faktum att jag sedan februari 2017 inte längre arbetar på Serieteket kastat en lång skugga över allt annat. Processen som ledde fram till att jag blev utrangerad i samband med en omorganisation var långdragen. I egentlig mening gav jag nog inte upp hoppet förrän någonstans i december 2016 (beskedet kom långt tidigare). Kunde helt enkelt inte tro att cheferna menade allvar med beslutet att kapa min anställning med hänvisning till en titel det torde vara uppenbart för de flesta bara knapphändigt beskrev vad jag faktiskt kontinuerligt uträttat som en del av institutionen sedan 2001. Men till skillnad från besluten runt ett par andra varslade kollegor gick det som rörde min tjänst inte att ändra på. Trots mina fackliga företrädares idoga arbete. Så sinnesstämningen runt årsskiftet 2016/17 var sådan att det inte gick att samla tankarna till en krönika.
Magnifikt omslag av Duncan Fegredo till B.P.R.D.: The Devil You Know #3. Häri publicerades min festivalrapport från Necronomicon Providence.
”Det är synd om människorna,” är ett omkväde som guden Indras dotter tar till i Ett Drömspel av August Strindberg. Efter att ha tagit mig igenom den i alla avseenden tunga låda som är Chris Wares senaste uppvisning i ”nydanande pappersmasseanvändning” (som det hette i Previews katalogtext) är det lätt att hålla med. Åtminstone vad det gäller människorna i lådan. Mycket av historien har gått som följetong i The New York Times sedan tidigt 2000-tal, en del av den kunde man läsa i Acme Novelty Library nummer 18 eller i McSweeney’s Quarterly Concern. Men som vanligt i Wares fall så är det kanske inte i första hand vad han berättar utan hur han går till väga som är poängen. 
