Mike Careys X-men: Legacy är en av de få x-titlar som varit bra det senaste året. Tillsammans med X-force skriven av Craig Kyle och Christopher Yost, och Astonishing X-men av Warren Ellis har Carey gjort det författarna till många andra x-titlar misslyckats med — han har levererat bra historier. Tidigare har Legacy kretsat kring Professor Xaviers sökande efter sitt förflutna. Xavier drabbades av livshotande hjärnskador när han vådasköts i huvudet av Bishop i slutet av Messiah Complex för några år sedan. Det ledde till att han förlorade minnet, och under de senaste två åren har Xavier rest runt och sökt pusselbitarna för återskapa sitt trasade psyke.

Sedan nummer 226 har Xavier bytts ut och Legacy är istället en titel som fokuserar på karaktären Rouge och hennes on-off-pojkvän Gambit. Det känns som en fräsch förändring. För trots att run:en med Xavier har varit bra, så kändes det nödvändigt. Berättelsen om hans minnesförlust hade inte kunnat dragits ut mer än de 18 nummer den pågått i utan att den börjat bli tjatig. Bra av Carey att inse när förändring måste ske.

Det här är inte den enda förändringen som gjorts. Scott Eaton som tecknat merparten av serien har lämnat för att jobba med Wolverine: Origins. Istället har Daniel Acuña tagit över illustratörsjobbet. Jag har tidigare haft svårt för Acuñas målade och lite barnsliga stil. Men, i det här numret funkar han mycket bättre än i de saker jag sett av honom tidigare.

Storyn, Devil At The Crossroads Part 2, är en skräckbetonad historia och utspelar sig dels en bisarr mardrömsliknande dimension, och dels i vår egen värld. Det märks att Acuña tuffat till sin stil för att passa detta. Resultatet ser riktigt bra ut. Men han har även höjt sin kvalitet rent allmänt. Acuña kan säkert bli intressant att hålla ögonen på framöver. Det här numret är en fortsättning på den arc som startades i X-men: Legacy Annual #1, och handlar om Emplate, den vampyrliknande mutanten med gasmasken — känd från gamla Generation X. Jag får faktiskt lite vibbar av tidig Sandman när jag läser detta. Miljöer och tonalitet påminner en del om det första albumet Preludes & Nocturnes från 1989. Vilket så klart är ett bra betyg. Det är med förväntan som jag ser fram emot de två kommande delarna i Devil At The Crossroads.

Trackback-adress