Har väntat rätt så ivrigt nu på den här samlingen med Warren Ellis version av Astonishing X-Men. Dels för att jag brukar gilla Warren Ellis skrivande i allmänhet och hans skrivande för Marvel i synnerhet (exempelvis Ultimate Galactus och Thunderbolts), och dels för att det var ett bra tag sedan jag faktiskt läste något bra med X-Men. 
Astonishing X-Men Vol. 5: Ghost Box samlar #25-30 av Astonishing X-Men och #1-2 av specialaren Ghost Boxes och är alltså Ellis och illustratören Simone Bianchis första arc för den här titeln. Innan vi går in på vad team Ellis-Bianchi levererar som kör vi en snabb bakgrund för Astonishing X-Men:
Astonishing X-Men är fortsättningen på Grant Morrisons och Frank Quietlys New X-Men (som införde en hel massa stora och viktiga förändringar till X-Men, men det är ett helt separat inlägg bara det), och är en titel som gått/går parallellt med systertidningen Uncanny X-Men. Astonishings första 24 nummer styrdes genom positiva recensioner och en Will Eisner Award för ”Best Continuing Series” av Joss Whedon (du vet han Buffy-killen) och John Cassaday, och när det blev dags för de båda att vandra vidare mot nya äventyr så föll ansvaret på Warren Ellis och Simone Bianchi att styra skutan vidare. Mycket att leva upp till med andra ord, men då jag själv faktiskt inte läst särskilt mycket alls av Whedons X-Men så kan jag inte göra någon direkt jämförelse här.
Ghost box då, är den något att ha? Jag själv är positivt inställd till den. En av Ellis starkare sidor är hur han hanterar sina karaktärer, och här lyckas han väldigt bra med teamet bestående av Beast, Cyclops, Emma Frost, Storm, Wolverine och den unga Armor. Han lyckas faktiskt så bra med karaktärerna att själva dynamiken dem emellan ibland känns intressantare än den story han målar upp kring spöklådorna. Har läst en del andra recensioner där det klagas lite på att Ellis ibland är för kåt på invecklade teorier och komplexa tekniska grunkor (typ som själva ghost boxen), och jag kan till viss del hålla med om det då det finns en del grejer som man kan behöva läsa och fundera över både två och tre gånger innan man helt fattat vad det är Ellis egentligen vill ha berättat. Inte för att den här typen av serier ska behöva vara lättlästa på något sätt, men att Ellis bubblar på om kromosom-rader, duploider och triploider från parallella verkligheter tillför ärligt talat inte jättemycket till själva handlingen. Ghost box är inte på något sätt en dålig story, men det hade varit fint om Ellis kunde ha gjort det lite enklare för sig själv och fokuserat en aning mer på individerna än på avancerad fysik och teknik.
Gällande det visuella så gillar jag italienaren Simone Bianchi skarpt. Hans sätt att jobba mer med färgdjup och svärta snarare än detaljer i form av pennstreck ger allt ett skönt djup och en väldigt snygg look som passar väldigt bra för den här titeln. Allt känns väldigt gediget, välgjort och annorlunda på ett bra sätt. Det visuella intrycket blir däremot lite spretigare i de alternativa berättelserna i Ghost Boxes #1-2 där vi har ett flertal olika illustratörer som gör kortare berättelser om spöklådorna, men då de är helt fristående från grundserien så kan jag inte påstå att det stör särskilt mycket. Överlag så skulle jag säga att Ghost Box är av den snyggare serierna jag läst på ett bra tag, och Bianchis färgpackade illustrationer ser säkerligen lite extra bra ut på den här hardcover-utgåvans glansiga papper.
Sammanfattningsvis, gillar du Warren Ellis och/eller X-Men så gillar du med stor säkerhet Ghost Boxes. Det är en bra serie i en väldigt snygg förpackning.
Illustration: Simone Bianchi, Kaare Andrews, Clayton Crain, Alan Davis, Adi Granov
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Yes!
Jag ser fram emot den här. Läste du hardcover eller har TPB:n kommit ut?
Läste hardcovern, TPB:n dröjer nog tills nästa år någon gång.
Rättar mig själv: Ser ut som att TPB:n kommer den 25 november.
Jonas, det skulle vara intressant att höra hur du ser på seriens slut efter att ha läst den i samlad form. Jag läste den som lösnummer med två till tre månaders mellanrum. Titeln var plågad av rätt stora förseningar mot slutet och jag tyckte att storyn blev rätt lidande av det.
Iom att den här storyn var så pass komplex och krävde (iaf för mig) lite omläsning så kan jag tänka mig att den kan ha varit svår att ta till sig med så pass långa glapp mellan varje nummer. Tyckte storyn hade bra tempo och var genomgående bra i samlingen, och slutet med strålkanonen och dess resultat tyckte jag funkade riktigt bra.
Efter att ha läst och gillat Astonishing X-men volym 1-4 skarpt såg jag fram emot Ghost Boxes något enormt. Den låg till och med i bokhyllan och mognade ett bta tag för att jag skulle läsa den vid ett speciellt tillfälle. När tillfället kom så gick det igen. Jag är besviken.
Storyn är inte dålig men den är inte heller särskilt innehållsrik. Den är rent av väldigt rakt på sak. Lösningen serveras sedan på silverfat. Däremot som det anges ovan så fyller man sidorna med prat om high tech och genetik. Det är kul om det har ett syfte men hur många gånger måste man ösa in nya ord som inte betyder mer än att prylen de (Beast) pratar om är riktigt nördhäftig.
Sedan har vi dialogen. Vad kommer jag ihåg mest av dialogen mellan hjältarna i gruppen som består av det kända universums mäktigaste mutanter? Jo, Beast har äntligen fått en flickvän, Storm har tröttnat på lyxlivet som drottning och Emma Frost har för höga klackar (tycker Storm). Sade jag att Beast har fått en flickvän? Det är lika bra att att säga det en gång till efter som han flämtande upprepar det som en trasig skiva. Det är efter en sammantagen bedöming ett jävla jidder som endast tar upp sidutrymme och sänker läsupplevelsen. Astonishing X-men är inte fjortisar i en one liner sitcom. Jag håller inte med att dynamiken mellan karaktärena är bra men det kanske bara är min subjektiva bild av X-men som är annorlunda.
Det för oss till tecknaren och dispositionen av berättelsen samt knyter an där jag nämnde storyn. Bildern är väldigt vackra och det borde vara något bra men när man har valt att gestalta ovan nämnda dialog istället för intrigen blir jag förvirrad. Om jag inte missminner mig så har Ellis och Bianchi haft sammanlagt åtta amerikanska nummer på sig att skapa något bra som för Astonishings storhet frammåt. Istället producerar de något som hellre skulle ha presenterats i två eller tre nummer. De korta alternativa berättelserna på slutet är dock roliga.
Jag läser alla mina trades två gånger och jag skall göra det även med Ghost boxes. Jag hoppas verkligen att den gör sig bättre i rond två för jag vill verkligen att den skall vara bra.
Men Beast har ju varit singel jävligt länge nu. Ge blåjäveln litet slack, för fan!
Astonishing under Ellis är tyvärr lite väl mycket och pratig propaganda för hans transhumanistiska livsåskådning. Fast snyggt tecknad är den ju.
[…] som inom religion och filosofi utan att det känns krystat eller för komplext (som i exempelvis Astonishing X-Men: Ghost Box), och det fina är att han lyckas göra det utan att det känns som ett självändamål att han ska […]
[…] och Ellis spinner rent berättarmässigt vidare på det mer vetenskapliga tema som han etablerade i Ghost Box (som jag idag troligen hade gett en 4 i betyg). Inga superskurkar än så länge med andra ord, […]
[…] teorier som han presenterar (Ellis har ibland en förmåga att bli lite väl invecklad, som i t ex Ghost Box). Det är avancerat på ett intressant sätt, och för den som undrar varför Hulk egentligen tål […]
[…] (delvis författad av Alan Moore), och även till den egna Ghost Box-storyn från 2009 (recension här), och har man ingen koll alls på någon av dessa så slänger sig X-Men med en del fraser som det […]
[…] superlativ över Bianchi när jag gjort det förr (ser nu att det var 3 år sedan jag recenserade Astonishing X-Men: Ghost Box och bubblade om Bianchi, så det kanske visst är läge att prata lite om honom igen. Vi gör det). […]