2019 skulle serieskaparen Joakim Pirinen göra en utställning på Seriegalleriet i Stockholm. Joakims tänkta titel på utställningen var ”40 år av ensamhet” vilket skulle alludera på Gabriel García Márquez bok Hundra år av ensamhet. ”Äh!”, sa Seriegalleriets ägare Markku Haapala. ”Sånt där känner bara du till…och hon” och så pekade han ut genom fönstret och då cyklade Ebba Witt-Brattström förbi galleriet.

Utställningen fick istället namnet ”Europas sjuke man” men den Márquez-inspirerade titeln överlevde, genomgick en metamorfos och blev slutligen namnet på Pirinens 20:e seriebok (utgiven på Kaunitz-Olsson): Hundratvå år av ensamhet. Det mesta av boken tecknades under det första pandemiåret 2020 då många tvingades brotta med ensamheten inklusive Pirinen själv, men i hans fall bidrog den istället till en sällsynt skaparro. Pirinen hade länge velat göra en bok om ensamhet och resultatet blev en bok bestående av ett antal kortare och längre serier som utforskar detta tillstånd på ett lekfullt och genialt sett, fullt av den mörkaste humor och drama. Fokus är dock inte så mycket på den trevliga, självvalda ensamheten utan den ofrivilliga samt den värsta av dem alla: ensamheten i en relation.

Vitsiga anagram, ordlekar, minimalistiska experiment, politiska skämt och dekadenta dråpligheter trängs med längre serier, där bland annat Pirinens figurer Döda paret dyker upp, och som läsare är det bara att spänna fast sig och njuta av denna underbara bergochdalbana som spänner över hela känsloskalan, alltifrån hejdlöst gapflabb till den djupaste ångest. Jag älskade hela boken från början till slut men kommer särskilt att minnas ensamheten som fysisk gestalt, allegorin över flyktingströmmen till Europa, tidsmaskinberättelsen, de äldre äldre gummorna som reflekterar över sina gångna liv och den bästa av dem alla: ”Vilse i ett ofullbordat andetag”, där Lisa vaknar upp en dag och upptäcker att tiden går alldeles för fort. Den sorgligaste serien är den självbiografiska berättelsen om faderns bortgång under 2020 där Pirinens sedvanliga detaljrikedom bytts ut mot brutal svart-vit minimalism.

Hundratvå år av ensamhet är utan tvekan årets bästa svenska seriebok där Joakim Pirinen visar vilken genial serieskapare han är, både när det gäller genrer, grafisk uppfinningsrikedom, uttryck och känslor. Svensk seriekonst levererad av en sann mästare!

Trackback-adress