När man listar de bästa science fiction-författarna brukar den oftast domineras av män, såsom Jules Verne, H.G. Wells, Robert A. Heinlein, Arthur C. Clarke, Isaac Asimov eller Philip K. Dick, men då gör man det väldigt lätt för sig. Faktum är att det finns minst lika många storverk inom genren som är skapade av kvinnliga författare och en av dem som skapade själva genren var ingen mindre än Mary Shelley med sin roman Frankenstein. Här kan vi hitta fascinerande verk av Ursula K. Le Guin, Alice Sheldon, Doris Lessing, Madeleine L’Engle, Margaret Atwood och inte minst den afroamerikanska författaren Octavia E. Butler (1947-2006), känd bland annat för romanen Kindred (1979) som adapterats till serieform av Damian Duffy och John Jennings (Abrams, 2017) och som nu getts ut på svenska av Epix Förlag i översättning av John-Henri Holmberg med titeln Blodsband.

Året är 1976 och platsen Kalifornien där vi får möta den unga afroamerikanska författaren Dana som lever tillsammans med sin man Kevin, som är vit. Plötsligt och utan förklaring transporteras Dana en dag till en plantage i 1810-talets Maryland. Det som utlöser själva tidsresan är att den unge sonen till plantagens ägare, Rufus Weylin, befinner sig i knipa och när förhållandet dem emellan är omvänt, det vill säga när Dana är i fara, så återvänder hon hem till sin egen tid, påtagligt märkt av sitt besök. Detta märkliga fenomen upprepas flera gånger och varje resa blir både långvarigare men också allt mer komplicerad och framförallt brutalt våldsammare. Det visar sig också att denne Rufus är en av Danas förfäder och allt eftersom han själv växer upp till en brutal slavägare ser Dana det som sin uppgift att både se till att han överlever, för hennes egen existens skull, men hon gör också förtvivlade försök att upplysa honom om alla människors lika värde, oavsett kön eller hudfärg – ett hopplöst företag eftersom Rufus är en man av sin tid.

Blodsband lyckas på ett skrämmande verkligt sätt visa vad slaveri är och framförallt vad det gör med oss som människor. Vi får se förrymda slavar som piskas blodiga, kvinnor som våldtas och familjer som splittras lika lätt som man viftar bort en fluga från axeln men också hur denna fullständiga avhumanisering blev en vardag som få verkade, eller vågade, ifrågasätta. Själva tidsresandet innehåller en del logiska fallgropar (vilka gör inte det?), som varför Dana alltid går omkring i sina moderna kläder eller varför inte fler personer reagerar över att hon plötsligt försvinner och sedan återvänder flera år senare utan att ha åldrats en dag, men jag köper ändå själva science fiction-momentet eftersom det på ett skickligt sätt ställer frågan om arv och miljö på sin spets och dessutom bidrar till skruva upp spänningen och den gastkramande känslan till max.

Själva berättelsen är oerhört stark och gripande men samtidigt är jag bekymrad över att adaptionen inte når ända fram när det gäller att visa kraften i Butlers mästerverk. Mycket beror på själva kompositionen, som hade kunnat vara mer varierad när det gäller dialog, berättande eller ordlöst berättande, men framförallt är det den ruffiga och yxiga teckningsstilen som gör mig ofokuserad och bitvis rentav frustrerad.

Det boken lyckas med är att öppna porten till Butlers skrivande men samtidigt gör den att jag hellre hade läst originalet och då tycker jag att man har skjutit över målet. Riktigt bra serieadaptioner – som till exempel  Fábio Moon och Gabriel Bás versioner av Two Brothers eller How to Talk to Girls At Parties, Christophe Chaboutés Moby Dick, Ari Folman och David Polonskys Anne Franks dagbok, Renée Naults The Handmaid’s Tale eller varför inte Catherine Anyango Grünewalds poetiska tolkning av Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta – har alla det gemensamt att de lyckas berika ursprungsversionerna med ett bildspråk som lyfter dem till nya höjder och där når Blodsband inte ända fram.

Damian Duffy och John Jennings belönades med en Eisner Award 2018 i kategorin Best Adaption from Another Medium och fick blodad tand. Deras senaste samarbete är nämligen också ett verk av Butler, nämligen Parable of the Sower (Liknelsen om sådden). Denna bok, utgiven i januari 2020 på förlaget Abrams, publicerades 1993 och utspelas i Los Angeles 2024 där staden härjas av klimatförändringar och fattigdom vilket leder till skjutningar, hemlöshet och ett galopperande drogmissbruk. Lägg där till en rubbad president, vars catchphrase är ”Make America Great Again”, som lovar nya jobb och storstädning i myndighetsapparaten och vi har en dystopi som ligger skrämmande nära vår egen samtid.

Trackback-adress