Under den dramatiska flykten från Phang händer det fruktansvärda. Hazels lillebror dör i mamma Alanas mage och eftersom fostret är åtta månader gammalt måste det tas bort för att inte skada Alana. Petrichor anser att det enda alternativet är en religiös ceremoni på pappa Markos hemplanet Wreath men dessa överstepräster skulle hellre ta sitt eget liv än hjälpa en kvinna med vingar. Inte heller Landfall, Alanas hemplanet, skulle fungera eftersom barnet har horn, precis som invånarna på Wreath som befinner sig i ett evigt krig med Landfall…men Sir Robot har en lösning på problemet. På planeten Pervious, som lyder under Landfall, genomförs dagligen aborter…men att abortera ett åtta månader gammalt foster är omöjligt även för dessa läkare. Men på andra sidan bergen utanför Abortion Town, i den ogästvänliga och livsfarliga ödemarken som kallas Badlands, finns det ”läkare” som är villiga att utföra dessa tjänster utan att ställa några frågor. Den djupt religiösa Petrichor är tagen av händelsen eftersom Wreath vördar kvinnor som råkat ut för det hemska som drabbat Alana. Den som bär kvarlevorna av ett ofött barn från Wreath upphör enligt Petrichor att vara kvinna och blir istället ett ”heligt kärl”, en övertygelse som inte delas av Alana som bara känner sig som en levande begravningskista, allt medan Hazel brottas med saknaden av en lillebror hon aldrig träffat.

Precis som sjunde volymen så är åttonde volymen en känslomässig bergochdalbana, skickligt förankrad i vår egen nutid. Från moraliskt ansvar i en flyktingkris till en gripande berättelse om nödvändig abort och som vanligt är det Hazels familj som är huvudpersonerna i Brian K. Vaughan och Fiona Staples underbara rymdopera Saga. Att recensera den här volymen utan att spoila slutet på sjunde är omöjligt för min del men jag tänker vara desto mer sparsam med fortsättningen för som vanligt är den lysande och förtjänar att läsas av många.

Förutom det väloljade persongalleriet, Staples underbara bilder, Vaughans träffsäkra dialog och den fantastiska Romeo och Julia-liknande grundhistorien så är det Hazels inre existensiella och filosofiska dialog samt hennes möten med personer och upplevelser av både traumatiska och livsbejakande händelser under resans gång som är seriens största behållning enligt mig. En av mina favoritscener i åttonde volymen är hennes samtal med den intersexuella Petrichor om att vara normal. Med vingar som sin mor och horn som sin far är Hazel rädd för att något ska hända med hennes kropp som gör att hon dör men Petrichors fina och kärleksfulla svar lugnar henne: ”Little one, you are unlike anyone who has ever existed, and that makes you exactly like everyone who has ever existed. I don’t know what the future holds for you or your body…but I promise that you will never be alone.”

Övriga volymen innehåller minnesvärda scener med bland annat Dungpeople (varelser skapade av avföring), Alanas nyvunna magiska krafter, Petrichor som ber till gudarna om sex, Hazel som lär sig använda kraftuttryck, en ”endwife” istället för en midwife (barnmorska) samt två fristående nummer med The Will och hans nya plågoande samt Ghüs och Sir Robots son som ger sig ut på jakt. Rekommenderas!!!

Trackback-adress