Jonah och hans zozobianska vän Alphius har försörjt sig som spacetruckers i tre års tid på skeppet Sandra-Wells, rest runt i galaxen på flykt undan lagen och tagit de transportuppdrag de kunnat när de plötsligt blir kontaktade av en stridskryssare från United Earth. Kryssarens befälhavare visar sig vara Forthe, en tidigare marinsoldat, precis som Jonah, som stigit i graderna och som nu har ett annat jobbuppdrag till Jonah som inte innebär att frakta gods i rymden. För fyra år sedan började människorna i kolonierna protestera och strejka för bättre villkor och United Earth var särskilt bekymrade över strejken på kolonin Eve eftersom den svarade för 25% av Jordens energiresurser. När Jonah och de övriga marinsoldaterna kom dit för att lugna känslorna utbröt en regelrätt revolt bland de svältande och ilskna arbetarna och resultatet blev en massaker som United Earth sedan dess gjort allt vad de kan för att sopa under mattan. Nu visar det sig att en överlevande på planeten Dargon försöker utpressa United Earth med videobilder från massakern och Forthe vill att Jonah ska hitta filmen och därmed bli fri från priset på sitt huvud efter att han deserterat under massakern. Det går inte en dag utan att Jonah plågas av minnet av de döda och vetskapen att han kunde ha gjort någonting…men valde att göra ingenting. Jonah accepterar erbjudandet och anar föga att det ska bli en början på många och blodiga äventyr med Alphius…och att de går rakt i en fälla.

Space-Mullet är en webbserie av Daniel Warren Johnson som bubblat i min periferi sedan några år tillbaka och jag vet inte exakt vad det var som fick mig att utforska den men jag är oändligt tacksam att jag gjorde det. Serien startade 2012 och består idag av åtta kapitel varav de första fyra samlats i en tradeutgåva av Dark Horse Comics. Det som ligger serien i fatet är i mina ögon själva titeln som känns banal, men Space-Mullet är långt ifrån banal: Den är en blivande klassiker som jag rekommenderar alla att läsa.

Förutom den lönnfete huvudrollsinnehavaren Jonah med hockeyfrilla och asful mustasch som lider av posttraumatisk stress efter händelserna på Eve så har vi hans bästa vän Alphius som tillhör en utomjordisk ras vid namn zozobian som hatas och fruktas av hela galaxen på grund av deras brutala framfart i kolonierna. Denna udda duo utökas efter deras första äventyr med den lilla florianska flickan Nokia (med oanande superkrafter) och när fjärde kapitlet slutar ingår jordflickan Peggy Sue och hennes brutala kraftpaket till pojkvän, cyborgen Howard, i detta märkliga och fascinerande team av utstötta och missanpassade med hela galaxen som sin hemvist.

Om jag ska beskriva serien kortfattat så är den en blandning av Guardians of the Galaxy och Firefly och den närmaste rymdgenren jag kommer att tänka på är ”Dirty Space”, det vill säga en smutsig och brutalt realistisk framställning av livet i rymden men den är mycket mer än så. Den tar upp teman som rasism, kolonialism, förtryck, slaveri och fattigdom i en galax där människans cyniska girighet har gjort själva människorasen till paria bland övriga utomjordiska raser och detta blir också tydligt när handlingen förflyttas till rymdstaden New Mars City, en kraftigt överbefolkad rymdstation i omloppsbana runt planeten Mars (till följd av stridigheterna på planeten) där de rika människorna bor i lyxiga Sky Condos medan alla utomjordingar (och människor som inte har råd) hankar sig fram i de lägre nivåerna. Här tillhandahålls det bröd och skådespel (för att få befolkningen att tänka på annat) i form av fruktansvärt brutala rollerderbys på liv och död och det är också där vi hittar Peggy Sue som är tävlingarnas oomstridda champion.

Världsbygget är magnifikt och detaljerat, inte minst tack vare Daniel Warren Johnsons underbara fantasi och mycket härliga teckningsstil (som har vissa likheter med Paul Pope). De starka ultravåldsinslagen (och det finns det gott om) känns aldrig utstuderade utan helt naturliga med tanke på hur alla galaxens invånare dagligen kämpar för att överleva. Space-Mullet är svartvit med perfekta blåa inslag och även om serien hade varit snyggare om den varit helt färglagd så vänjer man sig snabbt och kan istället njuta av Daniels fantastiska dubbelsplashsidor i all sin härlighet.

Trots den dystra och brutala vardagen är Space-Mullet inte bara gravallvarlig utan det finns gott om härligt komiska inslag, som till exempel Jonah och Alphius ständiga bråk om bristen på toalettpapper och vems tur det är att diska. Alla karaktärer i serien är väl utmejslade och trovärdiga och särskilt gripande är mötet med sköterskan Bobbi, som äntligen sparat ihop pengar för att kunna utbilda sig till läkare på Jupiters Medical School, i New Mars City som hjälper teamet när de hamnat i nöd och där en kärlekshistoria mellan henne och Jonah börjar spira. Scenen där Bobbie och Jonah tittar ut i världsrymden på en avsats med ett träd och ett litet sött staket i bakgrunden gör mig alldeles varm i hela kroppen och är bara ett exempel på många där Daniel Warren Johnson får mig att falla pladask för serien.

Min villkorslösa kärlek till Space-Mullet vet inga gränser och jag kan läsa den hur många gånger som helst medan jag skrattar, svettas och gråter om vartannat under resans lopp som jag aldrig vill ska ta slut. På grund av Daniels arbete med sin nya serie Extremity (som jag kommer att recensera inom kort) så ligger tyvärr serien i malpåse just nu med ett oavslutat åttonde kapitel och jag hoppas att han snart får tid över till mera Space-Mullet för abstinensen börjar bli påtaglig. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta!!!

Trackback-adress