Efter att ha skaffat sig mörk magi för att äntligen lyckas lämna det sockersöta fantasilandet Fairyland som varit Gertrudes fängelse i 30 år misslyckas hon kapitalt (som vanligt) men blir istället drottning över landet som hon hatar. Förutom att hon dör av tristess så lyckas Gertrude under sin korta regeringsperiod tillintetgöra urgamla avtal och överenskommelser, orsaka utrotningen av en, eller kanske två, civilisationer, varenda härskare eller krigsherre i Fairyland försöker störta henne från tronen och själv barrikaderar hon sig i ett rum omgiven av flaskor fyllda med vad som verkar vara – och som luktar som – hennes egen urin (vilket det också är). Följ med på nya blodiga och galna äventyr i andra volymen av Skottie Youngs brutala uppgörelse med själv och sitt eget arv till eftervärlden i I Hate Fairyland.

Den första volymen var en färgsprakande slakt på det mesta i sagogenren med en övergripande handling och ett tragiskt men roligt slut. I andra volymen verkar det som om Skottie Young själv upptäcker att det inte var en särskilt lyckad idé att göra Gertrude till drottning så istället för att bygga arcen på hennes misslyckande som regent så befriar han henne från den positionen och låter henne i resten av volymen misslyckas med att ta sig hem i fyra fristående episoder. Först träffar hon Duncan, ytterligare ett stackars barn som fastnat i Fairyland mot sin vilja, och Gertrude försöker använda sig av hans kiss för att fly. Sedan tar hon sig till ”The Tower of Battle” – som är en gigantisk spelvärld – där hon försöker fighta sig till seger bara för att möta den oövervinneliga superbossen. Hon gör en expedition i spyflugan Larrys hatt för att hitta varelsen Catastrophon efter att ha förlorat allt hon äger och har i kortspel och slutligen försöker hon hindra sig själv från att orsaka en framtid där hennes handlingar leder till hela Fairylands undergång.

Rent visuellt är I Hate Fairyland en fullpoängare och färgläggaren Jean-Francois Beaulieu briljerar återigen med sitt färgfyrverkeri men i övrigt är ”Fluff My Life” en kaotisk och tröttsam återupprepning av Gertrudes ständiga tillkortakommanden och den är inte heller lika träffsäker och rolig som första volymen. Till och med hennes ledsagare och vän Larry har tröttnat på sin skyddsling och istället för hans cyniska och bittra munläder så gråter han sig mest genom hela berättelsen.

Min förhoppning är att Skottie Young bryter mönstret i tredje volymen, som börjar med I Hate Fairyland #11 i mars 2017, och antingen ser till att Gertrude hittar hem eller berättar en historia som är mer än blodig slakt på sagovarelser och Gertrudes allmänna dumhet i synnerhet.

Trackback-adress