George Hutchence (Skyfox), som lämnat superhjältelivet och teamet Union bakom sig, var trött på att vara en hejduk åt den politiska eliten som använde hans krafter för att trycka ner den amerikanska underklassen. Nu är han en del av Beatnik-rörelsen och efter några år med en kringflackande tillvaro (och en hel del droger) har han insett att han var en självgod skitstövel som var övertygad om att superhjälten Brainwave (Walter Sampson) förvrängt hans flickväns hjärna så att hon lämnade honom. Han blir inte förvånad när rasoroligheterna startar i mitten av 1960-talet men författaren William S. Burroughs öppnar hans sinne ytterligare: Om målet för de som gav George och hans vänner superkrafter var att rädda landet, varför då stödja ett system som leder det mot undergången? Kanske ville de att de skulle skapa något helt nytt och bättre?

Andra volymen av Jupiter’s Circle, som är Mark Millars prequel till den episka superhjältesagan Jupiter’s Legacy, förflyttar oss till 1960-talet och de händelser som gjorde att Skyfox blev ihågkommen som tidernas störste superskurk. Det är ett bra exempel på att det är vinnarna av en konflikt som skriver historien och att den som hållit i pennan hela tiden varit Walter Sampson, bror till den godhjärtade men blåögde pojkscouten Sheldon, som är mer känd som Unions ledare Utopian.

Fortsättningen på Jupiter’s Circle är en klassisk Silver Age-berättelse men med modern dramaturgi och den är mycket bättre än första volymen som var en tvättäkta såpa i superhjälteskrud. I andra volymen är handlingen mer stringent med Skyfox som går mot strömmen och ställer sig på de svagas sida i samhället medan övriga medlemmar i Union tittar på. Han räddar dem också ur klistret när de kidnappas av den lömske skurken Dr. Jack Hobbs, som dessutom tar deras krafter, och tas till nåder av Utopian, bara för att sedan besegras och fångas in av samma team när han löper amok efter att Walter avslöjat sanningen om varför Sunny lämnade George. Den sluge Walter är klok nog att hålla konversationen mellan honom och George hemlig så att all skuld läggs på George för hans handlande och själv myser jag av välbehag.

Det var länge sedan jag läste en så bra och genomarbetad berättelse av Millar där han för en gång skull låter bli att skjuta sitt eget skepp i sank för att vinna lättköpta poänger utan låter karaktärerna och historien få växa naturligt och ordentligt och jag är nu sjukt sugen på att läsa om första volymen av Jupiter’s Legacy och längtar efter andra volymen som precis har börjat. Millar lyckas till och med ro iland lite hyllningar till Silver Age-eran med den skrattretande löjliga sidoberättelsen om Professor Prism som stjäl New Yorks färger, en blinkning till Fantastic Four (Doctor Doom och Negativa zonen) samt John Rockefellers bisarra erbjudande att donera halva sin förmögenhet till välgörenhet om Utopian ger honom en son med hjälp av sin supersperma.

Förutom själva kärnberättelsen om Skyfox öde så imponerar även Millar när det gäller det som leder fram till att Sheldon och Grace (Lady Liberty) slutligen blev ett par. När Sheldon återvände hem efter att ha fått sina krafter friade han till sin gamla kärlek Jane och med hjälp av sina superkrafter gör han varje dag i deras liv perfekt med frukost på sängen varje morgon gjord på färska ingredienser från jordens alla hörn, middag i någon ny stad varje kväll, städar och stryker hennes kläder, ger henne blommor på morgonen från olika länder om han måste i väg och rädda världen samt den perfekta orgasmen varje gång de älskar med varandra. Det är bara det att allt detta kväver Jane. Hon vill ha en normal man med fel och brister som inte får henne att känna att hon hela tiden underpresterar och det är en välsignelse att de inte kan få barn för hur skulle de kunna mäta sig med honom? (Snap!)

Det är lätt att dra paralleller till Superman, Lois Lane och Wonder Woman när det gäller förhållandet Utopian, Jane och Lady Liberty och det är ingenting som Millar hymlar med heller. Det är bara så skickligt gjort och kommer som ett slag i ansiktet både på Utopian och på mig som läsare.

Tecknaren Wilfredo Torres får i den här volymen sällskap av en hel hög med andra tecknare som hjälper honom att färdigställa serien. Det är knappt man märker skiftena tack vare en likartad stil och Ive Svorcinas exemplariska färgläggning men jag njuter lite extra av Chris Sprouses fina bidrag och lider av Ty Templetons som inte alls passar in.

Jag är mycket nöjd med andra volymen av Jupiter’s Circle och anar att den och huvudseriens namn från vårt solsystems största planet har något med den märkliga staden Utopian hittade på Jupiters måne Europa och den mystiska artefakten som han tog med sig hem. Huruvida återstår att se men om du inte börjat läsa Jupiter’s Circle och Jupiter’s Legacy så är det hög tid att göra något åt detta.

Trackback-adress