Vi som växte upp på 80-talet vet vilket tålamod och hårt arbete det ligger bakom att göra ett riktigt bra blandband. I dagens digitala samhälle är ansträngningen minimal när du med några enkla knapptryck skapar en spellista på Spotify, du behöver inte ens lyssna igenom låten eller köpa skivan, den finns bara där. När nörden Duncan Schmidt ger skolans populära tjej Madison Munroe ett blandband, med både A- och B-sida inspelade och dessutom en freestyle så hon kan lyssna på det är det ingenting annat än en kärleksförklaring. Duncan och Madison är inte bara ett oväntat och omaka par, de delar också en hemlighet…superkrafter. När Madison blir orolig blir hon superstark, osårbar och hennes ögon börjar blixtra och Duncan kan döda någon med viljekraft. Båda två får utstå spott och spe på skolan: Madison för att hon dumpat skolans populäraste kille (som för övrigt är ett praktarsle) och tillika skollagets quarterback och Duncan för att han är den han är, ett nördigt creep som inte kan hålla munnen stängd och alltid hamnar i bråk. När Madison i raseri råkar döda Duncans plågoande till far bestämmer sig de två tonåringarna för att fly. Med en fulltankad Cadillac, en fulladdad .45:a, märkliga krafter och snart en väska full med drogpengar lämnar de hemstaden och de vet bara en sak…de kan aldrig återvända hem.

Black Mask Studios är ett tämligen nytt namn inom den amerikanska seriebranschen och har hyllats för titlar som Space Riders (se Anders årskrönika) och så serien We Can Never Go Home, skriven av Matthew Rosenberg och Patrick Kindlon och tecknad av Josh Hood, som är föremål för denna recension. Serien har många likheter med They’re Not Like Us, som också handlar om tonåringar med superkrafter som gör vad de vill och skiter i andra, men också Deadly Class, som utspelas på 80-talet och har en rebellisk och punkig attityd. När vi ändå pratar jämförelser kan vi också slänga in TV-serien Heroes och Valiants Harbinger så får vi med konspirationsteorier också.

We Can Never Go Home är med andra ord ingen originell serie men har ändå en egen och lättbegriplig röst och de första tre numren är riktigt bra. Just det faktum att Duncan är en rätt så osympatisk karaktär och att Madison inte tar någon skit gör serien trovärdig till att börja med och det finns gott om härliga scener där Duncan försöker ta reda på var Madisons krafter kommer ifrån eller när hon ensam besegrar en hel polisstyrka endast iförd en handduk från motellet där de stannat för natten. Höjdpunkten är när hon tillsammans med Duncan provar olika superhjältedräkter, eftersom alla superhjältar måste ha en sådan. Färläggningen varierar skönt med mycket violetta och olivgröna bakgrunder och tecknaren Josh Hood är en trevlig ny bekantskap som har en skön känsla för action men även briljerar med sidor fulla med ”talking heads” à la Brian Michael Bendis.

Hela serien bubblar av kärlek till genren men efter tredje numret börjar den spreta allt mer, handlingen blir ofokuserad och klichéerna staplas på hög. Det blir under resans gång allt mer tydligt att We Can Never Go Home är ett verk av glada amatörer där man är så ivrig att berätta en historia att karaktärerna blir endimensionella och skurkarna blir skurkiga. När jag recenserade They’re Not Like Us klagade jag på att den var alltför mystisk och pratig men när jag läste om den upptäckte jag att den bara blev bättre och bättre och fortsättningen är så spännande att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Den serien är skriven av Eric Stephenson som har en lång erfarenhet av bra serieberättande, både som redaktör och författare, och det som kännetecknar en bra historia i mina ögon är att den har flera lager som bara väntar på att få upptäckas och det saknar tyvärr We Can Never Go Home. Om du vill läsa en riktigt bra serie om missanpassade ungdomar (utan superkrafter visserligen) så kan jag verkligen rekommendera Deadly Class av Rick Remender och Wes Craig som är som en präktig spark i skrevet, både fysiskt och psykiskt.

We Can Never Go Home återvänder 2016 och även om jag gärna vill veta hur det går för Duncan och Madison så finns det gott om andra serier jag hellre läser och som jag inte kan vänta på.

Trackback-adress