James Robinson lider av skrivkramp (och dessutom förstoppning) när Image Comics chefredaktör Eric Stephenson ringer upp honom för att ge honom ett nytt jobb: skriv en serie om den gamle 40-talshjälten Airboy. Robinson, som är sjukt trött på ordet reboot, sin anställning hos DC, att man kallar honom ”The Golden Age Guy” eller ”Starman Guy” samt att han själv tycker att hans författarskap just nu är ett skämt, tackar motvilligt ja eftersom han behöver pengarna. Idéer har han dock inga och inte ökar inspirationen när han träffar tecknaren Greg Hinkle heller, så vad ska de göra? Jo, de beslutar sig för att gå ut och ta en drink, vilket leder till fler drinkar samt en cocktail av kokain, ecstasy,”horse tranquilizer” och heroin. När de vaknar upp dagen efter på motellet i samma säng, med en prostituerad kvinna mellan sig, och försöker samla ihop resterna av sig själva står plötsligt Airboy själv i rummet, livs levande och i fullfärg. ”Gentlemen…this behavior will not stand!”

James Robinson och Greg Hinkles miniserie om fiktiva versioner av sig själva som efter en natt av droger och sex vaknar upp och får en seriefigur från 40-talet på halsen är något av det mest vulgära, moraliskt förkastliga, galnaste, och roligaste jag läst i år. Den lämnar ingen oberörd och är inget för känsliga läsare eller för någon under 18 år men faktum är att den bitvis är ett rent mästerverk och lätt det bästa jag läst av James Robinson. Det finns gott om uppenbara likheter med Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas och även begreppet gonzo-journalistik fast ur en serievinkel, d.v.s. att Robinson är en subjektiv del av hela berättelsen. Blandningen av uppenbart självbiografiskt rannsakande och galen fantasi gör hela anrättningen till en formlig bergochdalbana av djup tragik och fruktansvärt grov och i bland rent av smaklös humor och den är helt omöjlig att lägga ifrån sig.

När seriens versioner av Robinson och Hinkle hämtat sig från den första chocken inser de att Airboy verkligen är äkta och under deras skruvade samtal upptäcker Airboy att han själv är en seriefigur och att de allierade vann kriget till ingen nytta i hans ögon. Varför ser det ut som om ingen har vettiga kläder på sig, gatorna är smutsiga, byggnaderna är smaklösa och fula och musiken låter som något djävulen hittat på? Han kämpade i kriget för en bättre morgondag, inte…”Motorhead”. När sedan Robinson och Hinkle drar in även Airboy i sin destruktiva jakt på mer droger och sex brister det för honom. Han tänker visa dem hur en riktig dag ser ut och tar dem till sin värld. En värld full av fara men också av ära och hjältemod, långt från deras sorgliga och patetiska verklighet.

Serien svämmar över av referenser till olika verkliga episoder och verkliga karaktärer i Robinsons bekantskapskrets och hans tid hos DC Comics får sig en rejäl känga. Speciellt gillar jag hans sköna hyllning av Mike Mignola när de stöter på steampunk-nazister: ”I bet this Mig-nola guy isn´t depraved like you two clowns and tells stories with decency”. Robinsons moraliska självrannsakan i Airboy är ingenting annat än en suverän serieversion av ett klockrent fjärde steg i ett tolvstegsprogram och det som lätt hade kunnat bli en narcissistisk navelskådning i självömkan blir istället en underhållande resa som bara kan berättas i serieform. Robinson går till och med så långt att han erkänner flopparna med filmerna Comic Book Villains och manuset till League of Extraordinary Gentlemen (hur tackar man nej till en film med Sean Connery i rollistan).

Greg Hinkles underbara bilder och framförallt färgläggning bidrar starkt till att serien är så bra med sin sköna cartoon-liknande stil, framförallt är det riktigt fräckt att seriens Robinson och Hinkle behåller sin monotona färg när de färdas till Airboys färgglada värld och vice versa.

Airboy kan som sagt vara svårsmält för vissa men jag njöt (och äcklades) hela vägen och trots förekomsten av manliga genitalier i ögonhöjd och plumpa klavertramp om transsexuella (som Robinson dessutom bett om ursäkt för) är det här helt klart en av årets bästa miniserier och jag ser fram emot att läsa den igen.

Trackback-adress