Dags för avslutningen på Ales Kots moderna spionthriller om agent Edward Zero och efter förra volymens blodiga slut och Zeros upptäckt och befrielse av svampinfekterade barn undangömda av organisationen The Agency förväntar sig alla, inklusive mig själv, en rafflande uppgörelse och final. Visserligen får vi ett alldeles underbart slut med det är inte vad du förväntar dig för helt plötsligt får vi något som liknar postmodern surrealism där handlingen förs framåt i en gåtfull medvetandeström samt stifta bekantskap med den kände beatnik-författaren William S. Burroughs (1914-1997) och hans bäste vän Allen Ginsberg som tillbringar sina dagar i marockanska Tangier 1956 där de käkar hallucinogena svampar och diskuterar Burroughs senaste skapelse ”Zero”. Hur hänger detta ihop? En viktig nyckel är den tragiska olyckshändelsen där den vapenintresserade Burroughs dödade sin hustru Joan Vollmer när de lekte en bisarr Wilhelm Tell-lek i Mexico City och att Burroughs son dog ung till följd av en leveråkomma samt för mycket alkoholintag.

Det som till en början verkar vara en drogpåverkad Ales Kot som helt plötsligt bestämt sig för att fylla sin serie med svampar och meta visar sig bli en omtumlande och fascinerande historia om söner som blir som sina fäder, skuld och förlåtelse och hur människan är infekterad av ett uråldrigt väsen där våld föder våld utan något slut i sikte. Det krävdes tre genomläsningar och en månads eftertanke innan jag överhuvudtaget kunde sätta mig ner och skriva denna recension, inte så mycket för att jag var förbluffad utan för att det var en så oväntad och annorlunda avslutning som gjorde mig helt mållös.

När man läser hela serien Zero så förstår jag slutet mycket bättre. Det här är helt enkelt en berättelse om det meningslösa våldet som präglat historien så länge människan gått på vår jord och även om Zero inte kommer att tilltala alla läsare så är jag helt frälst. Ales Kot har skapat en alldeles unik värld med sin säregna, provocerande och tänkvärda stil och detta i 18 kapitel med en helt ny tecknare i varje nummer. I avslutande volymen står Ian Bertram, Stathis Tsemberlidis, Robert Sammelin och Tula Lotay för fiolerna och som vanligt färgläggs allt mästerligt av Jordie Bellaire.

Just de två avslutande numren är mycket gripande och undertecknad kunde faktiskt inte hålla tårarna borta när fäderna ber sina avkommor om förlåtelse och Zero slutligen besegrar ”The Ugly Spirit” och finner frid. Hatten av för en kompromisslös berättelse som verkligen vill berätta något och jag är supertaggad på Ales Kots andra egna serier från Image Comics: Material med Will Tempest, The Surface med Langdon Foss och Wolf med Matt Taylor. Tempest och Taylor har båda bidragit med var sitt kapitel på Zero och Foss har samarbetat med Kot på nyligen avslutade Bucky Barnes: The Winter Soldier. Om du vill läsa en serie som vill berätta en fascinerande historia och inte liknar något annat så kan jag inte nog rekommendera hela Zero.

Trackback-adress