”Scully och den fjortonåriga Wynn som är i hans vård är överlevare på en jord som har blivit en karg, livlös ödemark. Tillsammans färdas de genom en brutal värld i jakten på Wynns föräldrar bara för att upptäcka att den kallaste platsen på jorden finns i det mänskliga hjärtat.” Denna korta ingress är den enda bakgrundsinformation vi får till Chuck Dixons egen skapelse, Winterworld, innan vi huvudlöst kastas in i äventyret.

Serien Winterworld såg dagens ljus redan 1987 då den gavs ut i en tredelad miniserie på förlaget Eclipse, tecknad av Jorge Zaffino. En uppföljare, Wintersea, gjordes också men publicerades tyvärr inte på grund av olika anledningar förrän förlaget IDW gav ut en samlingsvolym 2010. Då hade Zaffino tragiskt nog redan gått bort i en hjärtattack 2002. Den tredje och avslutande delen av serien hade arbetsnamnet Winterwar men blev aldrig av eftersom vännen Zaffino var en så stor del av hela projektet, inte bara som tecknare utan även som medskapare och inspiratör. Nu är dock Winterworld tillbaka med tecknaren Butch Guice, som också arbetat mycket med Dixon, bland annat med Birds of Prey hos DC Comics, men om det är den tilltänkta avslutningen Winterwar som ligger till grund för samarbetet eller rent av en helt ny ongoing har jag ingen aning om.

Dixon spiller som sagt ingen tid på tonvis med återberättande utan vi träffar på trulige Scully och den naiva Wynn när deras färdmedel havererat på isen mitt i natten. Vi vet inte när i framtiden det här ska utspela sig, ej heller vad som orsakat denna nya istid. Vi får heller inte veta något om Scully eller Wynn men Dixon är en skicklig författare som både lyckas leverera en trovärdig postapokalyptisk känsla och värld där vi får lära känna huvudpersonerna genom deras interagerande. De omaka två är som ett syskonpar där Scully är den jordnära storebrodern och Wynn den drömmande lillasystern. Som läsare sugs jag in i berättelsen direkt och kan lugnt följa med på detta farliga och iskalla äventyr. Serien har vibbar av filmerna Day after Tomorrow och Road Warrior men känns ändå som något helt annat och rätt så unikt.Med på resan är även parets tama grävling Rah-Rah och trots att det är en farofull värld de lever i, bland annat med kannibaler i hasorna, så finns det gott om små ljusa ögonblick, som att Scully tycker om att terrorisera Wynn med att sjunga med i Bob Marleys ”No woman, no cry” eller Wynns fanatiska fascination av böcker.

Butch Guice är en perfekt tecknare till detta äventyr med sina noggrant planerade paneler och skönt behagliga stil. Jag gillade verkligen vad han gjorde tillsammans med Ed Brubaker i Captain America och hans penna fortsätter att hålla hög klass även här. Eftersom allt utspelas med snö som bakgrund skulle man lätt kunna få för sig att landskapet blev enformigt men Guice undviker även detta med god hjälp av färgläggaren Diego Rodriguez som lyckas hitta olika schatteringar av vitt och mörkare och varmare färger för andra miljöer.

Winterworld är en riktigt trevlig bekantskap som jag tänker fortsätta läsa och jag hoppas att Dixon behåller sin berättarstil för jag tycker den är asgrym. Historien är både allvarlig, dyster, rolig och spännande med bra cliffhangers i varje nummer och Guice teckningar är en fröjd att skåda. Väl värd att läsa för alla ni som, liksom jag, aldrig tröttnar på riktigt bra postapokalyptiska äventyr.

Trackback-adress