Eftersom veckan varit fattig på nya spännande serier blir det tyvärr inget Veckans nyheter. Istället får ni en recension av en av de få nya serierna som kom ut den här veckan, nämligen Wayward #1 av Jim Zub (Skullkickers, Samuari Jack, Figment) och Steve Cummings från Image Comics. Förlaget presenterar Wayward som ”Buffy The Vampire Slayer för en ny generation” kombinerad med mystik och action à la Hellboy och eftersom jag avgudar Whedons Buffy var jag tvungen att pröva.

Tonårstjejen Rori Lane anländer ensam till Tokyo för att gå i skolan där och bo hos sin japanska mamma. Efter föräldrarnas skilsmässa bodde Rori först kvar på Irland hos sin irländske pappa men far och dotter kom inte överens så nu prövar Rori vingarna i Japans huvudstad. Hon ser plötsligt konstiga syner som hon relaterar till jetlag och under en nattlig promenad råkar hon även ut för tre omysiga män med skumma avsikter. Hon räddas dock av en mystisk kattliknande kvinna, Ayane, och under fighten visar det sig att männen egentligen är sköldpaddsliknande troll, Kappas, och att Rori har något som liknar ett sjätte sinne samt grym akrobatisk kontroll.

På papperet är Wayward en lovande serie med mycket Buffy-känsla: tonårsbekymmer, nattliga räder mot mystiska väsen, Tokyo som Hellmouth istället för Sunnydale och Roris speciella krafter. Problemet är bara att allt presenteras på ett mekaniskt och oengagerat vis där ingenting är riktigt bra utan bara nästan bra. Den trötta inledningen där Rori kortfattat beskriver sig själv känns helt överflödig och när hon landar på Ikebukuros station mitt i något av det mest fantastiska och galnaste som finns i hela världen sjabblar både Zub och Cummings bort allting så att hon lika gärna kunde ha gått av på Triangeln i Malmö. Roris inre dialog är också riktigt menlös och överhuvudtaget känns alla karaktärer som bleka stereotyper. Inte minst blir jag förbluffad av moderns mottagande när Rori äntligen kommer fram till hennes bostad. Hon kunde väl åtminstone fått en kram! När det äntligen hettar till kan jag inte låta bli att tänka på att de så kallade Kappas mest ser ut som orcher med sköldpaddsskal.

Ja, så här fortsätter det sida upp och sida ner och helst skulle jag bara ville lägga ifrån mig paddan och plöja några säsonger av Buffy på Netflix istället. Wayward faller mig verkligen inte i smaken och om det här är  ”Buffy The Vampire Slayer för en ny generation” så är jag glad att jag tillhör den gamla.

Trackback-adress