Recensioner

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1969

torsdag 25 augusti, kl 23:35 av 2 kommentarer

league-III-Century-1969-cover1Det har gått två år sedan sist för oss, men för Mina Murray och hennes krympande hjältegrupp har 59 år förflutit sedan deras monumentala misslyckande i förra delen Century: 1910. Under läsningen får vi många frestande glimtar av vad som hänt i perioder som man ännu inte skildrat. Bland annat har Murray lett en grupp av science heroes efter mer klassiskt snitt och besökt månen. I intervjuer har Moore indikerat att han kan komma att återvända till en del av händelserna som nämns i framtida avsnitt. Vi får hoppas på det. (SPOILERS AHOY!)

1969 består gruppen av Murray, Quatermain och en Orlando på väg att bli kvinna igen. Stämningen medlemmarna sinsemellan är minst sagt spänd. Murray hanterar sin vid det här laget mycket höga ålder (efter doppet i ungdomens källa har hon som bekant slutat åldras fysiskt) genom att hänga med i ungdomskulturen och återuppfinna sig själv igen och igen. För detta blir hon förlöjligad av de alltmer hedonistiska, slarviga och erotiskt sammanflätade Orlando och Quatermain. Inte de bästa förutsättningarna då man har i uppdrag att stoppa en svartkonstnär som haft fingrar med i princip allt ockult djävelskap som inträffat under 1900-talet.

Nice digs! Ett coolt högkvarter även för den reducerade truppen.

Nice digs! Ett coolt högkvarter även för den reducerade truppen.

1910 utgick bland annat från Bertholt Brecht och Kurt Weills Threepenny Opera. Moore omtolkade förtjänstfullt en del av librettot för att passa in i albumets intrig. 1969 är de huvudsakliga undertexterna rockens giftermål med ockultismen, hur det gav upphov till skivor som Rolling Stones Their Satanic Majesties Request och filmer som Nicolas Roegs Performance. Gangsterkrigen som pågick mitt under hippieeran i swinging London, såväl på gatorna som biodukarna, spelar också en viktig roll. Så nu vet ni vilka skivor ni bör ha snurrandes när ni läser serien.

Albumet tar avstamp i en av epokens mest legendomspunna händelser. Brian Jones fatala drunkningsolycka i Ernest H. Shepards (som gjort illustrationerna till A.A. Milnes Winnie the Pooh) swimmingpool. Eller var det verkligen en olycka? Moore är givetvis inte den förste att ge det tragiska dödsfallet en fantastisk inramning. I Psychick TVs hyllningslåt Godstar (kolla in videon här) helgonförklaras han av sångaren Genesis P.Orridge, som också passar på att slänga lite bränsle på konspirationsteoretikernas brasa. Michael Allred har med Jones som bifigur i sin hi-sci-fi serie Red Rocket 7. Där faller den otursdrabbade bluesrockaren offer för ett skott från en laserpistol. Här blir Jones dränkt av undersåtar till Oliver Haddo (den onde Aleister Crowleybaserade magikern som Moore lånat från W. Somerset Maugham) som ett förspel till en omfattande magisk ritual.

Carter skaffar info på Londons gator. Ett no prize till den som berättar vem han pratar med!

Carter skaffar info på Londons gator. Ett no prize till den som berättar vem han pratar med!

Som ni märker har Moore inte slagit av på takten vad det gäller att få in referenser till kulturhistorien i varje ruta av serien. Att ta sig an ett sådant verk är förstås en farlig frestelse för en knappolog personlighet som undertecknad. Inledningsvis stör det läsupplevelsen då jag kommer på mig själv med att stirra på något perifert förbiflimrande ansikte medan hjärnans kartotek surrar som en tornado. En bit in i albumet griper historien tag på ett sådant sätt att jag låter det hela vara. Det får bli ett extra lager tårtglasyr under framtida omläsningar. Det finns kritiker som surnat på den här biten av The League of Extraordinary Gentlemen och hävdar att allt numer är glasyr utan någon tårta under. Även om jag själv gillar den kan jag hålla med om att det fanns viss täckning för åsikten vad gällde The Black Dossier. Men då bör man ha i åtanke att den ursprungligen var tänkt just som ett uppslagsverk. Att Moore och O’Neill sedan inte kunde hålla fingrarna i styr och det blev ett album som mer eller mindre är en enda lång jaktsekvens med väldigt snygg 3D på slutet får väl betecknas som en bonus. För den som verkligen vill sitta och pricka in varenda litet gästspel av brittiska tv-figurer, exakt var ockultisterna som Haddo hoppat emellan förekommit, vilka böcker man citerar och så vidare kan jag rekommendera Jess Nevins grundliga notapparat som ni hittar här.

Hold the tads while on missions please!

Hold the tads while on missions please!

Hur står sig då Century: 1969 i förhållande till de andra delarna i serien? I mitt tycke placerar den sig i det absoluta toppskiktet. För referenser eller ej så är det här verkligen en virtuos uppvisning av två serieskapare som tar till alla sina knep och berättar en historia som spänner över hela känsloregistret. Som epoken påbjuder får man verkligen så mycket sex, droger, rock’n roll och ockulta intriger man kan önska sig. Redan där har man ett recept på framgång enligt mig. Lägg därtill scener som pekar fram mot nästa del, det ser minst sagt mörkt ut för gänget och världen, Moore som skriver en ny text till ”Sympathy for the Devil” ivrigt ackompanjerad av O’Neills alltmer sinnesutvidgande bilder och du har en bok som är något av det intressantaste du hittar på hyllorna idag. Mot slutet får vi också en av de ondaste cliffhangers jag sett med Quatermain fast i punkeran och sitt drogberoende. Tveka inte, skaffa bums!

Ps. Kom ihåg att inte ta hallucinogener i samma veva som du ska stoppa en potentiellt världsomvälvande ockult ritual!
Pps. Jag tycker synd om Jason Aaron!

Manus: Alan Moore
Teckningar: Kevin O’Neill
Färgläggning: Ben Digmamaliw
Textning: Todd Klein
Förlag: Top Shelf Comix/Knockabout
Betyg: 4 +/5

Kommentarer

  1. Petter says:

    Behöver ”Sympathy for the devil” en ny text? Det var ett problem redan i förra numret med Alan Moores version av ”What keeps mankind alive?”. Jag tyckte det blev lite mycket referenser. Och att de ofta hade något livlöst över sej. Men O’Neills teckningar är fortfarande bra – och lite annorlunda här än tidigare.

  2. Henrik Ö says:

    Jag hör nog också till de som finner det tvångsmässiga refererandet tröttande. Men precis som Petter säger har man ju fortfarande stor glädje av O’Neills psykedelika!

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...