Det har inte blivit så mycket serier lästa i sommar av olika anledningar men några har det givetvis blivit och nedan finns korta utlåtanden om Western, Onwards Towards Our Noble Deaths, Mercury och The Walking Dead Volume 14: No Way Out.
Jean van Hamme och William Vance är två belgiska serielegender som tillsammans tidigare gjort den suveräna thrillerserien XIII. Nu har Cinebook gett ut Western av herrarna, ett fristående album. En rik ranchägare från Kansas kommer till en utpost i väst efter ett tips om att hans brorson, som för många år sedan rövades bort av indianer. Ranchägaren har inte rent mjöl i påsen men det har å anda sidan inte heller den som kontaktat honom och det hela slutar i en blodig skottlossning som bara den påstådde brorsonen överlever, på väg ut ur stugan där dramat ägt rum stöter han på ranchägarens dotter, Cathy van Deer, som hastigast. Ödet vill att den unge pojken, Nathan Chisum, flera år senare söker sig till staden där dottern är en rik ranchägare. Hans mål är vagt men en rad händelser driver honom till hennes ranch och sedan fortsätter ödet med sitt spel. Historien i sig är inte originell men det gör inget när den hanteras av en så skicklig herre som van Hamme, han lyckas hålla både intresset för huvudpersonerna och spänningen vid liv och får ihop en intressant berättelse om hur slumpartade händelser och en till synes oundviklig malström formar människors öden. Lägg till det Vances snygga teckningar och en väldigt passande dov färgläggning och du har ett riktigt bra Western-album. Betyg: 4/5.
Ett mangaalbum jag verkligen sett fram emot att läsa är Shigeru Mizukis antikrigsserie Onwards Towards Our Noble Deaths som Drawn & Quarterly gav ut i våras. Serien handlar om flera soldater som tjänstgör på Papua Nya Guinea under andra världskriget. Serien är Mizukis uppgörelse med den japanska militarismen och baserad på hans egna upplevelser som menig soldat under andra världskriget. Som titeln antyder antyder är döden ett viktigt inslag för soldaterna, de förväntas dö i strid i enlighet med japanska traditioner. Även skadade och sjuka tvingas delta i självmordsanfall eftersom det endast finns heder i en sådan död. Mizuki skildrar dels vardagslivet på ön med mat- och magproblem, översitteri och soldaternas försök att hålla humöret uppe trots allt och dels striderna. Manfallet i serien är enormt liksom (nästan) antalet karaktärer som ges plats. Det är just det stora antalet karaktärer som är seriens problem, många av dem är förvillande lika (även om jag är medveten om att det finns ett inslag av etnochauvinism i o m att jag har svårt att skilja de åt) och för det mesta utan utmärkande karaktärsdrag och man får ingen djupare insikt i vilka de är och därför blir det hela mindre engagerande än Tardis mästerverk It Was the War of the Trenches. Till seriens försvar ska sägas att i det stora hela lyckas Mizuki med sin föresats att på att skildra de menigas hårda tillvaro och samtidigt häckla militarismen och krigets inbyggda vansinne. Serien är bra men inte så bra som jag trott och det beror i huvudsak på svårigheterna att på olika sätt skilja karaktärerna åt. Betyg: 3/5.
Hope Larson var en av gästerna på årets spx och därför köpte jag hennes album Mercury och fick det signerat. I Mercury väver Larson ihop två släktingars öden. 1859 i French Hill, Nova Scotia, blir den unga Josie Fraser kär i vagabonden Asa Curry, ett möte som får ödesdigra följder. 150 år senare återvänder den unga Tara Fraser till byn för att bo med sin moster eftersom Taras och hennes mors hus och tillika det hus Josie bodde i har brunnit ner. Larson väver ihop hur de båda unga brottas med sig själva och kärleken och det finns dessutom en pendang som kopplar ihop de båda på ett ganska makabert sätt och i slutet, utan att avslöja något, så knyts säcken ihop, bokstavligen. Larson lyckas skildra både Josie och Tara, liksom övriga karaktärer, på ett trovärdigt sätt med bra dialoger och miljöer och dessutom slänga en dos mystik. Jag gillar även hennes teckningsstil med mycket svärta och tjocka streck. En finstämd berättelse med mycket vemod i Josie-delen och mer humor i Tara-delen. Betyg: 4/5.
Min absoluta favorit bland amerikanska ongoings, The Walking Dead, har tappat lite fart på slutet. Men Robert Kirkman visar i samlingsvolm nr 14, No Way Out, att han återigen är ordentligt på banan. Den safe-haven som Rick och de andra befunnit sig i en tid visar sig inte vara fullt så säker som de hoppats på. En skottlossning har fått zombierna att skockas kring området och katastrofen lurar bokstavligen runt hörnet. Saker och ting ställs återigen på sin spets och hotet mot deras överlevnad är återigen överhängande och dessutom tar serien en för mig oväntad vändning vilket är positivt eftersom jag i de senaste delarna inte blivit överraskad som i tidigare volymer. Jag har fortfarande inte hittat någon serie som jag har så svårt att lägga ifrån mig vilket är ett betyg så gott som något. Har du ännu inte börjat läsa The Walking Dead så skippa den amerikanska utgivningen och köp Aparts svenska utgåva. Trycket är klart bättre och översättningen flyter på fint och priset är lägre. Bara fördelar alltså :). Första samlingen heter Tills döden skiljer oss åt och i september kommer andra samlingen. Betyg: 5/5.
