Henrik Ö: Amazing Spider-Man fortsätter hålla stilen och får nog sen ett par år tillbaka betraktas som Marvels flaggskepps-titel (sen får X-fansen säga vad de vill). Dan Slott är en oerhört stabil författare och det faktum att tidningen ständigt växlar illustratörer rör mig inte nämnvärt i ryggen eftersom det är ett så förbannat toppat lag. De senaste månaderna har vi fått se Sinister Six återkomma, gästspel av Christos Gage som författare (han såg naturligtvis till att sammanföra Spidde med kidsen från 
den egna tidningen Avengers Academy, en team-up som snart kommer räknas till klassikerna) och nu en allt hetsigare build-up till sommarens stora Spidde-event, Spider Island. Jag är ombord!
Med visst intresse läste jag också Flashpoint-titeln Secret Seven (den enda Flashpoint-titel jag brytt mig om) eftersom det är Peter Milligans återkomst till figuren han kanske fortfarande mest förknippas med: Shade the Changing Man. Så mycket har jag fattat av Flashpoint att det har hänt nåt med DC:s kontinuitet och att saker inte är som de brukar, en utgångspunkt som Milligan finurligt tar vara på för att ”återuppväcka” Shade på ett sätt som inte känns krystat utan helt i linje med vad som brukade försiggå i gamla Vertigo-klassikern. Lägg därtill att det är George Pérez som tecknar och vi har ett klart charmigt förstanummer som gjorde mig väldigt nyfiken på fortsättningen.
Rikard: Fantomen #12-13/2011 är ett av de bättre på länge. Enda nackdelen med dubbelnummerna är att man vanligtvis får dras med ett Falk & Barry-äventyr, denna gång är det genomusla Jaktfalken från Rhua. Det vägs dock mer än väl upp av Reimerthis & Leppänens äventyr, Legenden om Rahotep 2: Dödens dolda hand, om Fantomens egyptiske förfader Rahotep och intrigerna under farao Akhenaton med en avslutni
ng som lovar mer än gott inför fortsättningen och för in lite övernaturlighet i Fantomen. Thorgal-äventyret Varghonan minns jag inte att jag läst tidigare men det är rätt jordnära till skillnad från många andra men det är bara positivt och det hör definitivt till mina favoriter bland de i dagsläget 30 äventyren. Bernhard Prince-äventyret Dårarnas hamn utspelas i kalla Alaska och inte i nån bananrepublik men i övrigt är det som vanligt ett uppdrag som för med sig mer problem än väntat, äventyret börjar helt ok. Sista delen av Masatoshi Usunes Eater är i princip ett enda stort slagsmål mellan hjältarna Benimaru och Aoko och Shino, en demon sammanfogad med en krigare, skapad av de människoätande rymdvarelserna. Känslan efter tredje delen att Eater är för lång för den historia som berättas förstärks, allt är för utdraget och språket är väl svulstigt. Lyftet jag hoppats på uteblev.
Jonas: De senaste veckorna så har jag släppt alla nya lösnummer för att istället ägna mig åt lite äldre serier. Dels så har jag återbekantat mig med en av mina absoluta favoritserier från tonåren, The Asgardian Wars med New Mutants och X-Men, som jag tänkte återkomma om med ett inlägg framöver. Utan att spoila för mycket redan nu så kommer jag där att fundera lite på om det var bättre förr eller inte. Har även avverkat Mark Millars och John Romita Jr:s actionkavalkad Wolverine: Enemy of The State som i och för sig tar sig rätt stora friheter och ibland känns smått ologisk (som att The Hand hux flux lyckas ha ihjäl en hel massa superhjältar och skurkar vilka sedan återupplivas och hjärntvättas till att bli mördarmaskiner), men som trots det är ett så pass svulstigt påhitt att det ändå är klart läsvärt. Samlingen är ett givet köp för alla som gillar Millar och Romita Jr, men de som har svårt för antingen den ena eller den andra kan säkert hitta en bättre serie att läsa. Green Lantern Corps: Recharge #1-5 till exempel, vilket var en av de serier som jag den här veckan köpte för iPad:en när DC reade ut 101 digitala Green Lantern-serier. Recharge är kanske inte riktigt lika bra som Green Lanterns huvudserie, men det är ett väldigt bra komplement för alla som läsa och veta mer om de gröna lyktorna.
Anders: Det känns rätt bisarrt att erkänna detta, men den gångna veckan har mitt serieläsande hållit en rätt blygsam nivå. Orsaken till det stavas L.A. Noire, Rockstar Games och Team Bondis storslagna undersökning av den depraverade sidan av änglarnas stad. Att åka runt i supersnygga bilar och jaga onda män iförd grå tredelad kostym med kritstreck (kreationen heter för övrigt The Sword of Justice i menyn!) har fått mig helt begeistrad. Helt i linje med detta köpte jag hur som helst albumet Naked Kills när det visade sig vara tomt i prenumerationsfacket hos Kåge denna veckan. Det är fyra The Punisher one shots alla tecknade av Laurence Campbell i en stil som andas smutsig realism. De olika skribenterna har en stenhård och väl sammanhållen ton som ligger nära den Garth Ennis höll under större delen av sin Max-svit. Titelnovellen av Jonathan Maberry ligger med sin historia om vedervärdiga snuffporrfilmer och människorna bakom denna äckliga hantering inte långt från The Slavers, min favorithistoria från Enniseran. Get Castle av Rob Williams är förutom en rolig blinkning till 60-talsklassikern med Michael Caine också en hård påminnelse om varför Castles liv numer är en ”long cold dark night”. Riktigt bra. Valerie D’Orazios Butterfly och Mike Bensons berättelse från The Punisher Max Annual 2007, är bägge historier återgivna ur jagade brottslingars perspektiv. Gott hantverk men det griper inte tag lika mycket som när Castle själv är i fokus. Jag återkommer till tecknaren Campbell så fort The Punisher Max Volume 6 levererats till favorithökar’n!
Inte fullt så bra, men välgörande för vigilantenerverna är senaste, och alltmer märkligt numrerade, Troy Duffy’s Boondock Saints: In Nomine Patris Volume III: Mob War # 1. Sug på den titeln! Både manusförfattarna
(Duffy och J.B. Love) och tecknaren börjar bli så pass varma i kläderna att det nu känns mer som att läsa en serie än storyboards till en film om Il Duce som är svår att hitta finansiering till. Särskilt sista sidan där den vilt skäggige och stirrande hjälten tänder en cigarrill och kliver bort från rykande ruiner är riktigt snygg. Kul men alltjämt ganska tunt.
