Då var det dags för den utlovade intervjun med regissören Patrick Meaney, mannen bakom hyllade dokumentären Grant Morrison Talking With Gods. Och glöm för all del inte att infinna er på Klarabiografen, Sergels torg, Stockholm torsdagen 24 mars, klockan 18:30 då hans film visas som en del av Serietekets filmvisningars vårsäsong. Filmen följs av ett bordssamtal med delar av Shazamredaktionen och gänget från podcasten Hög av serier. Då kör vi.

Hur såg resan ut när du gick från att vara seriefantast till författare och filmskapare?

För ett par år sedan publicerade jag en djupgående analys av The Invisibles nummer för nummer på min blogg. När jag var färdig kom min väg att korsas av folk från Sequart, ett förlag som publicerar böcker om serier. De uttryckte intresse för att redigera och publicera mina poster i bokform. Som en del i det planerade vi att få till en intervju med Grant Morrison att ha med i boken.

Jag jobbar som filmskapare och ville därför gärna filma intervjun, särskilt som det inte finns så mycket videomaterial med Grant, och där väcktes tanken på att göra en mer fullständig dokumentär. Vi skrev ihop ett förslag och skickade till Grants fru Kristan och de gick med på att genomföra projektet.

Vid det laget var jag extremt exalterad och ett par månader senare åkte vi till Los Angeles och filmade de första segmenten med Grant.      

Hur många var ni som jobbade med filmen?

Det var ett rätt litet team. I princip hela produktionen planerades av mig och filmades av Jordan Rennert. Vi fattade alla beslut om filmandet och redigeringen tillsammans. Ytterligare assistans fick vi av producenten Amber Yoder samt Mike Phillips och Julian Darius från Sequart. Vi är dem stort tack skyldiga att filmen verkligen blev av.

På dvdns kommentarspår nämner du influenser från Kenneth Angers Scorpio Rising, i alla fall vad gäller utseendet på Respect Films logotyp. Förutom det rätt uppenbara i att efterlikna känslan hos en Morrison-serie, vilka andra inspirationskällorr hade ni som andra dokumentärer och regissörer?  

Mycket i filmen är inspirerat av Anger, särskilt de delar av hans arbete som har ett starkt rituellt element, som Lucifer Rising och Inuaguration of the Pleasure Dome. Huvudmålet med den visuella biten var alltid att få fram tanken bakom eller essensen av något snarare än att bara återge det rakt upp och ner. En del av detta var förstås att minska problemen som finns när man har en minimal budget. Eftersom vi inte kunde filmatisera vare sig scener från serierna eller de episoder Grant pratar om tyckte vi att det passade bättre med en mer drömlik atmosfär.

Utöver Anger så inspirerades vi mycket av regissörer som Wong Kar-Wai och Terrence Malick. Bägge gör filmer som är väldigt suggestiva, rentav abstrakta ibland, med betoning på känsla och det är något som jag älskar.

På tal om inspirationer så tänker jag ofta på Morrison som en arvtagare till William S. Burroughs, särskilt i serier som The Invisibles och The Filth. Båda två skriver om kontrollmekanismer och är kända för att använda magi som ett hjälpmedel för kreativiteten. Burroughscitatet “Dream long enough and dream hard enough and you will come to know that dreaming can make it so,” verkar fungera för Morrison.

Ärligt talat så är jag inte så inläst på Burroughs utöver Naked Lunch, men där kan jag se många likheter. Jag skulle verkligen vilja se en filmversion av The Invisibles som arbetade med sitt källmaterial på samma sätt som David Cronenbergs version av Naked Lunch, där delar av böckerna skulle blandas med händelser från Grants liv för en total sammanblandning av fakta och fiktion. Det skulle ta serien till nästa nivå.

I filmen nämner ni fiendskapen mellan Morrison och Alan Moore (som nyligen ombads dra åt helvete av Jason Aaron) och skitsnacket som före detta kollegan Mark Millar spridit i den skotska pressen. Varför kan inte ens vi seriesnubbar komma överens?

Jag gissar på att branschen är ganska liten och eftersom kontakter mellan fans och skapare är så täta kommer nyheter om fejder och dålig stämning ut på ett annat sätt än inom till exempel film- och tv.

Hur förändrades din uppfattning av Morrison under filmarbetet?

Innan vi började filma såg jag, i likhet med många andra, Grant som en vild man med shamanistiska tendenser. Efter att ha pratat med honom känner jag att det du sett på videon från Disinfocon är bara en del av hans personlighet. En del han valde att visa upp för publiken.

Under våra samtal såg jag också en mer normal kille, som samtidigt är en av de mest intelligenta och karismatiska människor jag någonsin mött. Han var alltid helt öppen och svarade på alla frågor, trots att vi berörde en del väldigt personliga och känsliga ämnen. Jag tror att han i det här läget är helt tillfreds med sig själv och den resa han gått igenom för att nå dit. Han utstrålar en känsla av självförtroende och frid när man möter honom.

Något som förvånade mig var också hur mycket han faktiskt arbetar. Han skriver hela tiden och verkar spendera en stor del av sin tillvaro i fiktionens värld.

Genialisk eller bara galen - åsiktern varierar.

Och hans verk?

Angående serierna så har jag kommit att uppskatta exempelvis Final Crisis på ett annat sätt nu när jag vet hur personlig den var. Jag hoppas att filmen skapar en kontext där man når en ökad förståelse för de erfarenheter och inspirationskällor som format serierna. Förhoppningsvis kan det leda till att man uppskattar verk som man inledningsvis inte kunde se storheten i. Även om en del av serierna kan upplevas som väldigt svårforcerade, så har alla beståndsdelar en bakgrund och finns där av en anledning. Om man tar sig tid kommer man att upptäcka detta.  

Apropå just Final Crisis så var kontroversen som omnämns lite hastigt i filmen något av en nyhet för mig. Jag brukar inte hänga så mycket på diskussionsforum. Vad gick det hela ut på?

I grund och botten gick åsikterna isär kring huruvida serien var ett hyperkompakt och idérikt destillat av allt det som gör superhjälteserier så bra, eller en osammanhängande soppa av lösryckta element som i slutändan inte fungerade. Jag tror att mängden esoteriskt innehåll i en så pass stor serie med massiv marknadsföring gjorde den till en tacksam måltavla för vissa. Den fick ett oförtjänt ett rykte om sig att vara ”svår”. Men jag tycker mycket om Final Crisis. Serien är mycket mer spännande än någon annan superhjältehistoria som publicerats sedan dess.   

Vid sidan av Final Crisis-kontroversen har du lyckats med att göra en film som överlag är lättillgänglig även för folk som inte är bekanta med Morrison sedan tidigare.

Tack så mycket, det var hela tiden en målsättning. Min plan var att filmen skulle fungera som många seriecrossovers gör nu för tiden. Filmen är att likna vid Final Crisis, du kan se bara den och ändå få en fullständig historia. Det som Morrison skrivit anknyter på olika sätt, och att läsa serierna ökar din uppskattning av filmen. Förhoppningen är att det fungerar åt andra hållet också, och filmen ger nya perspektiv på serierna. 

Men om du skulle rekommendera några serier att kolla in före filmen, vilka skulle de vara?

Om jag ska nämna några saker man bör ha läst, så är The Invisibles och Flex Mentallo den längsta respektive den mest koncisa genomgången av de återkommande teman som genomsyrar hela Morrisons författarskap. Jag tycker också att de är hans bästa serier. 

Utöver rikhaltiga intervjuer med Morrison själv, så bygger filmen på möten med många, och då menar jag många, som han känner och arbetat med under åren. Var det svårt att få tag i alla?

Vissa var svårare än andra, men överlag var folk väldigt sugna på att få prata om Grant. Vårt filmande på San Diego Comicon 2009 och 2010 var perfekt, för då fick vi tag på väldigt många på kort tid och utan att behöva resa runt så mycket.

Vi intervjuade så många människor att när vi till sist åkte hem till Grant blev det lite pinsamt att berätta om hur vi under det gångna året pratat med alla han känner. 

Jag har hört att en hel del intervjumaterial och ämnen ni tänkt ta upp fick stryka på foten för att nå den planerade längden på 90  minuter.

Det finns en massa fantastiskt material som inte kom med i filmen. Jag försökte som sagt hålla den öppen för folk som inte vet så mycket om Grant, så en del mer intensiva partier där vi gick på djupet kring några specifika verk, magi och filosofi kom inte med.

Trots att du ser den som ett mindre betydelsefullt verk finns Arkham Asylum med, medan New X-Men inte diskuteras. Hur vägde ni för och emot under redigeringsprocessen?

Jag hade problem under redigeringen eftersom jag kände att vi måste ha med exempelvis ett parti om Seven Soldiers, som är så bra, att den första versionen blev ungefär tre timmar lång. När arbetet fortskred blev det uppenbart att det bästa sättet att göra urvalet var att utgå från det anslagna biografiska perspektivet, och följaktligen fick verk som hade en mindre personlig resonans inte komma med eller behandlades i korthet.

Serier som New X-Men och Seven Soldiers är väldigt personliga och går visst att knyta an till saker han berättar om. Men Final Crisis och The Filth hade tydligare kopplingar och tjänade bättre som illustration till exempelvis Grants avgrundsperiod.    

Hur går det med planerna på en specialutgåva?

Som sagt det finns mycket att ta av. Men jag har varit så upptagen med den nya filmen om Warren Ellis att jag inte haft tid att gå igenom och sammanställa något till en eventuell längre version. Filmen om Warren kommer dock att vara klar tidigt i sommar, så sedan kanske jag kan ta itu med en del av det bortklippta Grant-materialet.  

Ja, hur fortskrider arbetet med Warren Ellis Captured Ghosts?

Jag har just kommit hem från en resa till Storbritannien då vi filmade ytterligare en lång intervju med Warren och ett par andra brittiska storheter. I dagsläget har jag 65 minuter redigerat material med Warren och lite drygt tjugo andra som vi intervjuat. Nästa steg blir att integrera detta med ytterligare fem timmars samtal med Warren och tio andra. Sedan ska vi gå in på den mer visuella sidan.

Jag hoppas verkligen att partierna med stop motion animation som du nämnt i en tidigare intervju blir av!

Det kommer att dyka upp en docka i filmen, den håller faktiskt på att byggas just nu, och en del andra skruvade överraskningar åt det hållet. Huvudmålet är alltid att hitta det mest filmiska och intressanta sättet att få fram Warrens idéer, och jag har ett par uppslag på hur vi ska nå hans essens.

Grant Morrison Talking With Gods är din långfilmsdebut, men du har också gjort webserien The Third Age. Kan du beskriva den för noviserna?

The Third Age är ett sci-fidrama som skapats av mig och Jordan Rennert, samme kille som filmat Grant Morrison Talking With Gods. Vi hämtar inspiration från många olika seriekällor: Grant, Jack Kirby och Alan Moore för att nämna några. Tanken är att återskapa känslan av ”flytande realism” man hittar i serier fast med nollbudget och i verkliga miljöer.

Serien handlar om en tillfångatagen gud och hans dotters försök att frita honom. Ni kan kolla in hela första säsongen på www.thethirdagebegins.com. Säsong två släpps senare i år. När allt finns ute på nätet kommer jag att klippa ihop materialet till spelfilmslängd.

Ok, för att avrunda, vilka tidningar prenumererar du på i dagsläget?

Jag läser allt som Grant skriver, och gillar verkligen det han gör med Batman. Det vore dock kul att se fler helt egna projekt från honom inom en inte alltför avlägsen framtid. Geoff Johns håller jag också koll på, och bland hans grejer är Green Lantern en klar favorit. Matt Fraction är en annan kille som jag läser mycket av, som Iron Man och X-Men, och jag ser mycket fram emot Casanovas återkomst. Jag håller mig uppdaterad på det mesta Warren Ellis är inblandad i också. Många av serierna jag läser nu är kopplade till olika projekt jag är inblandad i, så det har verkligen blivit mycket Warren Ellis på sista tiden. Har läst om Doktor Sleepless, Atmospherics, Dark Blue, Two Step och Stormwatch.  

Tack för intervjun Patrick och lycka till med filmen och dina andra projekt!

Trackback-adress