OBS! Följande recension innehåller tämligen grava spoilers.

Min namne Henrik recenserade första samlingsvolymen (#1-5) av Mark Waids alt-superhjälteserie Irredeemable från Boom! Studios i augusti och nu såhär i slutet av första årets utgivning tyckte jag det kunde vara dags att återvända till denna smarta superhjältevariant och se om den fortfarande håller stilen. Jag skulle vilja säga mer än så: den håller inte bara stilen utan har också hittat både form och ton och håller det härliga cliffhangerberättandet på en hög och jämn nivå.

Snabbrepetition: Stålmannenfiguren Plutonian har blivit knäpp och sätter skräck i hela världen genom att göra saker som att t ex sänka Singapore i havet utan att någon kan stoppa honom. Hans gamla kollegor i superhjältegänget The Paradigm försöker dock så gott de kan, men medlem för medlem decimeras de av The Plutonian. Som om inte det vore nog är Plutonians ärkefiende Modeus (och han är dåliga nyheter – kolla på omslaget här intill, ser han inte ond ut?) fortfarande på fri fot, Paradigms medlemmar lider av inbördes konflikter, plus att vad som är kvar av världens ledningsskikt börjar oroa sig för att andra superhjältar (läs: Paradigm) ska drabbas av samma galenskap som Plutonian. Det är med andra ord en fightas-vidare-mot-alla-odds-fast-eländet-hopar-sig-mer-och-mer-hela-tidenhistoria i Sagan om Ringen-klass Mark Waid bjussar på i Irredeemable. Mark Waid har väldigt roligt med denna tematik: från att ha inletts med trots allt en smula hopp kvar har det i de senaste numren bara blivit värre och värre – när en av Paradigmmedlemmarna överraskande får tillräckligt med krafter för att kunna utmana Plutonian (i #8) ger det bara The Paradigm en hel bunt nya problem.

#12 kan betraktas som en ”säsongsavslutning” där Mark Waid fortsätter i samma stil och skruvar upp eländ-o-metern till 11. Typ ”Ha, trodde ni att det såg mörkt ut förut? Det var minsann bara början, mouahahaha”! The Paradigm tvingas slåss mot en alienjägare inkallad av de som ser Paradigm som ett lika stort hot som The Plutonian (alienjägaren ifråga verkar dessutom vara tillräckligt kraftfull för att ge Plutonian en match, vilket naturligtvis brer på ännu mer ödets ironi på hopplöshetsmackan), en av gängets medlemmar visar sig ruva på en fruktansvärd hemlighet – och ärkefienden Modeus befinner sig nu vid Plutonians sida, maskerad som hans gamla sidekick, sysselsatt med att manipulera det bindgalna kraftpaketet till sin egen fördel. Och det framgår klart av #12 att detta i den kommande säsongen är ett urval av Paradigms minsta problem… Hatten av för Mark Waid som konsekvent lyckas skapa en så genomgående men ändå underhållande stämning av permanent katastrofläge. Varje nummer av Irredeemable avslutas alltså med en skruvad cliffhanger och den i #12 är något extra.

Peter Krause illustrerar i en stil jag skulle vilja kalla ”standard-superhjälte” med väldigt traditionella rutkompositioner, bildvinklar och -perspektiv. Först tyckte jag att Krauses illustrationer var Irredeemables svaga punkt, men jag har ändrat mig: det bidrar väldigt mycket till stämningen att denna väldigt brutala spegelbild av ett typiskt superhjälteuniversum tecknas helt straight. Föreställ er att Curt Swan hade tecknat en vällustig scen där Stålmannen sliter Lois Lane i stycken så fattar ni kanske vad jag menar – det blir liksom värre när Irredeemable ser ut som en helt vanlig superhjälteserie.

Fast jag måste erkänna att det är händelseförloppet mer än karaktärerna som drar in mig – vilket lätt kan bli en svaghet, för så snart Waid släpper på gaspedalen och saktar ned händelseförloppet (serien har redan visat en liten tendens att dra ut på saker lite längre än nödvändigt) finns det inte så mycket kvar som egentligen håller fast. Men än så länge hänger jag med – Irredeemable är välgjord underhållning, och jag är fortfarande intresserad av att se exakt hur allt kommer att bli värre än man någonsin kunnat föreställa sig framöver.

Trackback-adress