”Bure Bergström: Serievärldens Hjalmar Söderberg. Så är det nog. Kanske lite Fogelström också? Eller är det dom som är som jag? Ta det lugnt nu Bure. Få inte hybris.”

Så vandrar Bure Bergströms tankar när han promenerar genom Stockholm på väg till Rönnells Antikvariat där han kommer signera sin senaste serieroman: Club Lonely. Stället är packat med folk men till Bures växande förtret inser han snart att det beror på att alla vill träffa stjärnskottet Boel Flood, vars seriedebut Aleister Garfield tokhyllats i DN av Mathias Ortiz, den mäktigaste kritikern av dem alla, och vars bok dessutom ges ut på samma förlag som Bure. Allt medan dagarna går och recensionen med stort R uteblir fördjupas Bures inre kris tills han inte ser någon annan utväg än att ta saken i egna händer – Mathias Ortiz måste läsa hans bok, kosta vad det kosta vill.

Att sätta tänderna i en ny seriebok av Pelle Forshed är en sann fröjd, både som läsare men inte minst som recensent. Hans underbara klara linje-stil tillsammans med ett lågmält uttryck som samtidigt kokar av känslor under ytan präglar både De anhöriga och mästerverket Under tiden och tas till nya strålande höjder när det gäller hans senaste verk, Club Lonely från Galago, som är en briljant tragisk komedi där en serieskapare på dekis bryts ner av bekräftelsebehov, ångest och missunnsamhet över hans uteblivna framgång och dessutom är den en fest för alla, inklusive mig själv, som älskar härliga metalager.

Även om vi bara får ta Bure Bergström själv på orden när det gäller hans plats i litteraturhistorien så vet vi att Forshed är en sann Stockholmsskildrare, vilket han bland annat visat i strippserien Stockholmsnatt (med manus av Stefan Thungren). Vi vet också att Under tiden märkligt nog gick under radarn, trots att den i mina ögon är något av det bästa jag läst på svenska i serieväg de senaste åren, och när det gäller referenserna till Hjalmar Söderberg så är Club Lonely en klockren flanörroman, likt Söderbergs Förvillelser eller Doktor Glas, där huvudpersonen driver runt till synes planlöst och handlingen förs framåt av slumpen. Förutom att boken dessutom är en flanörroman om en flanörroman så blir det extra pirrigt när man ska recensera en bok där den fiktiva huvudpersonens desperata längtan efter just en sådan bekräftelse är det som driver hela boken.

Jag ser mig knappast som en krisande superkritiker likt bokens Mathias Ortiz utan sällar mig istället till sångarna i den stora hyllningskören som redan sjunger bokens lov på kultursidorna. Club Lonely är inget annat än en uppvisning i svensk seriekonst när den är som bäst och det är en bok som jag kommer tipsa om för nya läsare lång tid framöver.

Trackback-adress