1956 såg Harry Martinsons mästerverk Aniara dagens ljus, en otroligt fascinerande och fängslande berättelse om en rymdfarkost som lämnar en värld förödd av miljöförstöring och kärnvapen med drömmen om en ny och bättre tillvaro i en galax långt borta. Detta epos är mycket ett barn av sin tid där rädslan för ett apokalyptiskt kärnvapenkrig var ytterst påtaglig och det är verkligen inte svårt att dra parallellerna till både Martinsons verk och vår egen tid, som präglas av den tickande klimatkollapsen och en granne i öst som återigen väcker det gamla kärnvapenspöket till liv, när man läser Eva Björkstrands senaste seriebok Extrem lägerskola.

Här får vi möta en grupp individer, mestadels antropomorfa djur men även två människor (en vaken och en sovande), som beslutar sig för att fly den stundande apokalypsen genom att bygga en ny och bättre värld under jord. Med en diet bestående av ransonerade russin och kaffe är beslutsamheten till att börja med stor men ju längre de stannar under jord desto mer drabbas de av sysslolöshet och existentiell ångest. Till slut står alla inför ett val: gräva sig djupare ner eller gå under. Men det finns ett tredje och ljusare alternativ, där Björkstrands bok skiljer sig markant från det ödesmättade och nattsvarta mörkret i slutet på Martinsons Aniara, som är närmast filosofiskt, nämligen tron på individens vilja och det kreativa skapandet som en väg ut ur mörkret.

Med en blandning av finstämda enrutingar och traditionellt serieberättande tar Björkstrand med oss på en poetisk och symbolladdad resa som hyllar gemenskapen när den är som bäst men som också håller upp ett varnande finger när det gäller att blint följa den stora massans ”goda råd”. Här finns gott om humoristiska inslag, som de kedjerökande spindlarna eller att för mycket kaffe är ångestframkallande, men också djupt tragiska som ett minnessegment där en individ somnar till ljudet av inspelat regn medan regnet faller utanför fönstret. Denna individ är tillika berättelsens huvudperson, den långörade antropomorfa taxen som är en orolig sökare vilken ordineras att teckna serier för att bli lugn, och är förmodligen Björkstrands eget alter ego och genom hennes ögon bjuds vi på en upplevelse som både skakar om mig och samtidigt fyller mig med hopp och förtröstan.

Trackback-adress