”De säger att jag inte är stabil. Inte kan ta ansvar. Men de har fel”. Ylva var snabbast när det gällde att boka en plats till dagens guidade tur i Astrid Lindgrens lägenhet. I sin desperation och allt mer förvirrade tillstånd föll alla pusselbitarna slutligen på plats i Ylvas liv. ”Jag älskar Astrid Lindgren. Hon är sagodrottningen och barnens förkämpe. Hennes pojke togs ifrån henne men hon tog honom tillbaka. Det ska jag också göra!”, tänker Ylva medan kön ringlar uppför trappan till lägenheten på Dalagatan 46 utanför Vasaparken i Stockholm.

Feminism och den träffsäkra satiren över vår nutid har länge varit Elin Lucassis varumärke, dels i hennes alltid lika underhållande Instagramkonto @rit_lucassi men också i hennes serieböcker: Debuten Jag är den som är den (2015), som skickligt leker med invanda stereotyper, de sju dödssynderna ur en modern synvinkel i Synd (2017) eller när topplocket ryker när det gäller mammarollen i Ert blod på mina broddar (2019). Den självbiografiska utgångspunkten är också hennes signum, inte minst i Karantändagboken (2021), men i sin femte och senaste bok spänner Lucassi bågen rejält med en fiktiv berättelse om Ylva som blivit fråntagen sitt barn och i ett allt mer psykotiskt tillstånd identifierar sig med hela Sveriges älskade sagotant: Astrid Lindgren.

Astrid Lindgrens lägenhet i Stockholm, där hon bodde från 1941 till sin död 2002, är i dag bevarad som ett museum och det var också där hon författade de flesta av sina böcker som älskats av många och som kommer fortsätta trollbinda generationer av läsare. Genom Ylvas ögon får vi följa med till denna närmast magiska plats som givet upphov till både skratt, glädje och värme, men också det sorgsna och vemodiga mörkret som också var en del av Lindgrens författarskap.

Astrids kamp för att få tillbaka sin son Lasse, som föddes utanför äktenskapet, tog fem år. Fram tills dess tillbringade han sin vardag hos en fosterfamilj i Danmark innan han återförenades med sin mor i Stockholm. Denna hjärtesorg om det ensamma barnet som längtar efter något annat dyker ofta upp i Lindgrens berättelser och i Lucassis Jag älskar Astrid Lindgren förvandlas denna gemensamma saknad mellan Ylva och Astrid till något sjukt men samtidigt fullt begripligt och oerhört sorgligt.

Referenserna till Astrids liv och hennes verk är många i Lucassis bok men det känns aldrig krystat eller påklistrat utan snarare värdigt och mycket kärleksfullt. Lucassi väver skickligt in bland annat Ylva-li, den lilla Barbros påhittade tvillingsyster i den underbart bitterljuva novellen Allrakäraste syster (som alltid ger mig en klump i halsen), bänken i Tegnérlunden där den nioårige föräldralöse Bosse satt och grät i sin ensamhet i Mio min Mio eller Majalisa Alexanderssons bronsskulptur av Astrid Lindgren som finns i samma park. Referensen som drabbar mig hårdast och mot slutet av boken är den om Sorgfåglarna ur Mio min Mio: De bortrövade barnen som förtrollats till fjäderfän och vars vemodiga klagosång ekar i Landet utanför.

Jag älskar Astrid Lindgren är i mina ögon en briljant fullträff och det bästa jag läst av Elin Lucassi och den har en hedersplats i Galagos osedvanligt rika utgivningsår 2023.

Trackback-adress