1970 i Sydkoreas huvudstad Seoul hittade en polis en brådmogen femårig pojke som levde ensam på stadens gator. Han tog pojken till det amerikanska barnhemmet Holt där man ger honom namnet Jun Jung-sik, konstaterar att hans hudfärg är honung, att han är en ”gentle and very nice pretty boy” samt rekommenderar honom för adoption.

Så börjar första delen av serieskaparen Jungs intima självbiografi Couleur de peau: Miel vars tre första delar översatts av Horst Schröder och Göran Ribe och getts ut på Epix Förlag med titeln Hudfärg: Honung. Efter två månader på barnhemmet adopteras han av en belgisk familj och blev därmed ett av drygt 200.000 koreanska barn som växte upp i en annan del av världen efter Koreakriget i början på 1950-talet. Inget annat land i världen har adopterat bort så många barn och det beror på flera faktorer. Till att börja med berodde den omfattande adoptionen av att många barn blev föräldralösa på grund av kriget och att flera av dessa var barn till koreanska kvinnor och amerikanska eller europeiska soldater. Under Sydkoreas snabba ekonomiska utveckling fortsatte adoptionen på grund av ett mycket patriarkalt samhällssystem där barn födda utanför äktenskap blev en så stor börda för en ensamstående mor att flera helt enkelt inte hade något annat val än att lämna ifrån sig sitt barn.

I första boken skildrar Jung de få minnen han har av tiden innan adoptionen och beskriver sedan ingående hur det var att växa upp i sin nya belgiska familj där det redan fanns fyra biologiska barn och som sedan skulle utökas med ytterligare en adopterad flicka från Sydkorea. Den fina relationen med hans äldre syskon går som en röd tråd genom berättelsen men också en frånvarande pappa och en djupt religiös katolsk mor som uppfostrade sina barn strängt och utan mycket kramar och närhet.

Andra boken handlar om ungdomsåren och ett sökande efter identitet, en omtumlande och bekymmersam tid för många men framförallt för adopterade barn och Jung skildrar smärtsamt rotlösheten och den alarmerande självmordsfrekvensen hos många adopterade. När Jung är 19 år uppfyller han en av sina drömmar, nämligen att resa till Japan och inser att det är dags att uppfylla sitt löfte till sitt femåriga jag att en dag återvända till Seoul och söka efter sitt ursprung, vilket dröjer till han är i 40-årsåldern och som skildras ingående i tredje boken.

Jung åtföljs av ett filmteam som ska göra en dokumentär om hans sökande efter sina rötter och det är en omtumlande resa som ger många svar men lika mycket frågor.

Genom hela bokserien använder sig Jung av en härlig teckningsstil fylld av symbolik och metaforer, ofta med en skämtsam klackspark men också nattsvart mörker. Den ständigt närvarande berättarrösten tappar aldrig tråden och Hudfärg: Honung är en mycket fascinerande, informativ och läsvärd berättelse som jag verkligen rekommenderar. Jung blandar skickligt glädjeämnen och vardagsbekymmer med smärtsamma och komplicerade existensiella frågor om utanförskap, rotlöshet och känslan av att vara övergiven och oönskad. Särskilt minnesvärd är hans verkliga eller imaginära bild av sin riktiga mamma, en siluett av en ensam ung kvinna med ett parasoll, och också hans hjärtskärande ”samtal” med henne:

”Du, lilla mamma…var har du gömt dig?

Vi skulle kunna skriva om vår historia. Jag kunde ha gått bort mig i Namdaemun-kvarteret, men du skulle snabbt ha hittat mig igen. Du skulle ha tagit mig i din famn…vi skulle kramat om varandra länge. Mycket länge. Det skulle finnas så mycket att ta igen. Så många saker att berätta för varandra.

Åh, tänk om det hade varit så.”

Trackback-adress