Daniel Clowes, känd serietecknare och skapare av bland annat Ghost World och Patience, fick en gång frågan om hur det är att vara en av de mest kända serietecknarna. Hans svar blev: ”Det är som att vara den mest kända badmintonspelaren.” Ingen skugga över badmintonsporten, eller seriegenren heller för den delen, men Clowes liknelse är mycket träffsäker. Om du är en känd, hyllad och prisbelönt serietecknare så är du praktiskt taget en icke-kändis för den stora publiken och de flesta kommer förmodligen aldrig läsa, eller bry sig, om dina verk. Den sista meningen gjorde ont i mitt hjärta att skriva men faktum kvarstår: tecknade serier har många hängivna fans men är samtidigt en konstart i marginalen.

En av de mest kända inom denna bransch är Adrian Tomine som började teckna sina första serier redan som tvåring och alltid drömde om att bli en berömd serietecknare. Sedan några år tillbaka har drömmen realiserats: han har vunnit en Eisner för sin seriebok Killing and Dying, gör regelbundet illustrationer till tidningen New Yorker och ges ut av det välrenommerade förlaget Drawn & Quarterly (där vi bland annat hittar serieskapare som just Daniel Clowes) men samtidigt frågar han sig: var det verkligen detta jag ville med mitt liv?

I sin bok The Loneliness of the Long-Distance Cartoonist skildrar Tomine sina drömmar och sin karriär inom branschen, från flytten till Fresno som åttaåring 1982 till dags dato, men också frustrationer, pinsamheter, förödmjukelser och rena förolämpningar som kantat denna resa, såsom en boksignering utan besökare, en intervju med ett välrenommerat seriemagasin och han proppar sin laktosintoleranta mage full med mjölkprodukter, Frank Miller som inte kan uttala hans efternamn under en prisutdelning eller när ett fan, som jobbar på en pizzarestaurang, bjuder honom på en nutellapizza (utan att veta att Tomine är allergisk mot nötter) och dessutom tar betalt för den.

Den ena dråpligheten efter den andra avlöser varandra men det blir aldrig repetitivt utan mycket underhållande, hysteriskt roligt och ibland även lite sorgligt. Boken presenterar också svaret på Tomines existensiella fråga för 2018 drabbades han av besvärliga smärtor i bröstet som gjorde att han sökte sig till vården. Väl där började han oroa sig för en eventuell hjärtinfarkt, insåg att hans dagar kanske var räknade och dödsångesten fick honom att författa ett långt och tårfyllt avskedsbrev till sin fru och sina två döttrar. Hans åkommor visade sig lyckligtvis vara ett falskt alarm och uppenbarelsen att livet också gett honom en familj som han älskar över allt annat blev senare fröet till The Loneliness of the Long-Distance Cartoonist.

Tomines ärliga skildring, formgiven som en klassisk skissbok med rutor och allt, av en serietecknares uppväxt, vardag, kreativitet och oundvikliga tillkortakommanden är fenomenal men också den fina skildringen av det som sker mellan rutorna, nämligen livet.

Trackback-adress