Jag (Pär) gör här en liten återkomst på Shazam.se efter 14 månaders radioskugga med debuten av en av de kolumner jag ville introducera när jag började skriva för bloggen. Det är alltså åsiktssegmentet The Word.
Denna gång handlar det om mina tankar kring en text som dök upp på Nya Wermlands-Tidningens ledarsida förra lördagen den 4 april (NWT är en av lokaltidningarna hos mig). Den följer nedan och på internet finns den här. Jag läste sedan vidare av skribenten Blanche Sande på samma tema (minus serieanknytningen) här som också påverkat synpunkterna lite.

Att kategoriskt proklamera att superhjältegenren länge varit på dekis är ett minst sagt underligt sätt att se på saken. I denna tid när de dominerar populärkulturen och där främst Marvel-filmerna har gjort att de är närvarande i allas medvetande mer än någonsin. När det fortfarande produceras högkvalitativa serier och nya skarpa skaparröster fortsätter ploppa upp med jämna mellanrum. Visst att serieföretagen har sina problem med försäljningar som inte går i rätt riktning, men detta kan till stor del tillskrivas hur marknaden på området är uppbyggd och hur nyare teknik ger andra svårigheter. Utan att behöva fördjupa mig i detta är dessa utmaningar vad de behöver hitta lösningar på.
Därför är det ännu mer underligt att påstå att ”dekisen” är på grund av ”politisk korrekthet och förment mångfald” i serierna. Jag vet själv inte riktigt vad hon pekar på, men jag har mött samma argument förut. Även att specifikt Marvel skulle vara huvudboven i dramat. Skulle det vara för de gjorde Thors käresta Jane Foster värdig att använda Mjölner eller att mörkhyade Falcon temporärt tog över som Captain America? Att Carol Danvers bytte titel från Ms. Marvel till Captain Marvel eller att nya Ms. Marvel är pakistan-amerikan och muslim? Nästan alla serier jag nämner här har jag hört gott om och är skrivna och tecknade av några av serieindustrins största namn. Huvudsaken är att de flesta förutsättningar kan funka bara historien är bra skriven. Att representation skulle utesluta kvalité är därför en bisarr idé. Att kvalitén på historien inte skulle påverka hur välgjord representationen uppfattas vara är bara fel.

Det finns olika sätt att vara ett offer på. Det går att se hur du blir ett offer för samhällets fördomar och krav utan att sy dig en offerkofta. Att inse vart samhället begränsar dig och vart du själv gör det är viktigt för att göra offerrollen till något att hämta kraft ur. Det verkar inte Sande förstå. Identitet är avgörande i skrivandet av karaktär. Det är det som alla kan knyta an till och bra skrivande kan ge oss förståelse och empati för personer som skiljer sig långt från oss själva. Detta kan vara särskilt viktigt med människogrupper som ofta reducerats till skämt. Inte bara för att vi som tillhör de överrepresenterade vita ska få se andra folk bli presenterade mer varierat, utan framför allt att visa de osynliggjorda och förtryckta att de är värda att synas lika mycket som någon annan. Ge dem någon att identifiera sig med inte bara i personlighet utan också i köns-, sexuell, etnisk samt fysisk och psykisk funktionell identitet.
Som i mycket litteratur är superhjältar i min mening bäst när de lyckas vara verklighetsflykt och säga något om världen på samma gång. Genom att använda mer varierad representation i valet av karaktärer öppnas möjligheten att utforska andra utmaningar i livet. Vi ställs ju tyvärr för olika problem i vår vardag beroende på en mängd variabler.

Betydelsen av frågor kring representation i serier visade till exempel Denny O’Neil och Neal Adams redan i ”Green Lantern” #76 från 1970, deras första nummer på tidningen. De satte samman två vita män, den tituläre intergalaktiske polisen Hal Jordan med den mer vänsterriktade rebellen Green Arrow, för att belysa att allt inte alltid är så enkelt som det verkar. I detta nummer

attackerade dem frågan genom att låta Green Lantern rädda en man som blir överfallen bara för att sedan bli uppläxad av sin partner och hela grannskapet. Green Arrow berättar att den räddade mannen är en hyresvärd som behandlar sina hyresgäster som skrot och ska vräka dem utan orsak. Därpå möter de en äldre svart man som påpekar för Green Lantern att han har hjälpt varelser med alla sorters olika hudfärger över hela galaxen, men de på hans egen planet med svart hudfärg har han aldrig brytt sig om. ”How come?!” säger mannen varpå Hal Jordan svarar ”I… can’t…”. Ett avsevärt viktigt kapitel i seriernas historia.
Till de som säger att de inte vill ha politik i sina serier vill jag påstå att det är en omöjlighet. Om de menar att sexualitet, kön och etnicitet är politiskt så är i förlängningen allt det. Det som en konservativ upplever som en brist på politik är egentligen politik som redan blivit integrerat i samhället och menas vara normen. Det som är ”normalt” är minst lika politiskt som allt annat.

Superhjälteserierna har alltid handlat om identitet, ända sen ett gäng judiska grabbar i 1930-talets New York drömde fram karaktärer till Detective Comics som finns med oss än idag eller när samma sak upprepade sig på Marvels kontor under 60-talets början. Så mycket av det dessa författare och tecknare gjorde handlade om att bygga upp självförtroende. De gav sig själva och andra möjligheten att fly in i fantasin till en värld där den lille kunde vara stark. Där den förtryckte står upp mot förtryckarna. Detta byggde sen till exempel Chris Claremont vidare på när han mellan 1976 och 1991 gjorde X-Men till vad de är idag: superhjältar, rättsaktivister och var för sig unika individer. I sin text skriver Sande:

”I den nya offerskapskulturen reagerar man istället med att högljutt åberopa sin offerroll inför auktoriteter och utomstående. Att denna kultur är inkompatibel med det gamla superhjälteidealet säger sig självt.”

Jag behöver ju inte lägga ner mig särskilt mycket för att ni ska se att enbart X-Men motbevisar detta direkt. Hon skriver även om att superhjältarna ska vara ”personer som trotsar förutsättningarna och är sin egen lyckas smeder”. Inom det området kan absolut alla de personer som tillhör någon samhällsgrupp som osynliggörs eller utsätts för strukturellt motstånd räknas in.
De som jag upplever oftast tycker synd om sig själva och att hela världen är emot dem är faktiskt de där ”hårda ensamvargarna” hon nämner drömmande i början. Både Wolverine och Batman har av och till de tendenserna (särskilt i filmerna) och John Constantine har definitivt också hamnat i offerkoftans grepp. Och så många andra. De som tänker ”jag offrar mig själv och mitt liv till det otacksamma arbetet att skydda samhället”. Karaktärer som ofta kan klara av vad som helst utom sina egna känslor. Övervägande män med svårigheter att hantera närhet, ensamhet eller sin egen sårbarhet. Att offerkoftan då åker fram kan bli ett sätt att utforska nya aspekter av personen. Att få den att utvecklas. Att bli starkare. Detta är ju något som till exempel författaren Garth Ennis har använt förbluffande ofta (se bara nämnda John Constantine i ”Hellblazer” eller alla tre huvudkaraktärerna i ”Preacher”).
Denna offerroll att ”ensam är stark” är redan gjord till något beundransvärt (om jag knyter an till vad Sande skriver i sin ingress) och som delvis har haft negativ inverkan i samhället. Den offerkoftan kan bara åka av om karaktären erkänner sina egna fel och vad den faktiskt är ett offer för. Att vara medveten om och äga sin offerroll är ett sätt att röra sig bort från den.

Om jag ska röra mig mot det specifika fallet med Snowflake och Safespace så håller jag faktiskt med Sande att de nog inte kommer genera någon större fanskara och falla i glömska snabbt. Ansvaret för detta håller jag dels Marvels sätt att göra reklam på och delvis den bristande kvalité som projektet verkar ha. Sande citerar ”get woke, go broke” men här har det snarare handlat om att inte vara nog ”woke”. Politisk korrekthet tjatas det ofta om och termen slängs ut i tid och otid. Ofta sätts ett likhetstecken mellan politisk korrekthet och representation som jag vill motstrida. För mig så handlar PK snarare om missriktad representation grundad utan sunda argument, på grund av personen har tänkt för lite eller vill visa sig själv som ”god”. Det sista är ju något som gärna hävdas att det händer ofta, men jag skulle vilja påstå att det mestadels är fel. Om det går att argumentera för varför någon innehar en offerroll och behöver synliggöras mer tycker jag absolut inte det kan klassas som PK. Att vädja om andras eller egna rättigheter är inte politisk korrekthet utan bara mänsklighet.
Jag vill dock mena att detta fall handlar om politisk korrekthet från Marvel och författaren Daniel Kibblesmiths sida (Sande lyckas ju till och med vara så fel ute så hon kallar honom ”tecknare”). Det blir lite ”snubbar freestylar samhällsfrågor utan att göra research” över hela grejen. Sande nämner att tidningen än så länge framkallat stort missnöje, men hon nämner inte att det är från alla håll. För vi som förstår behovet av ”identitetspolitik” vet också betydelsen av att det görs genom bra historier och välgjorda karaktärer, vilket dessa nya inte verkar vara. Hela Snowflakes superhjältepersona kretsar kring dens könsidentitet. Flera av karaktärerna handlar om konceptet att göra förolämpningar mot offerrollen till något ironiskt och stärkande. Det är nästan kräkframkallande ”on the nose”-skrivande som går emot sitt syfte att vara inkluderande då karaktärerna blir definierade helt av till exempel sin könsidentitet och därför inte blir fullt utvecklade människor. Det stannar endast vid stereotyper gjorda i välmening, vilket gör dem till en samhällsfråga istället för personer. Det är också förolämpande, men precis som det finns mängder av kassa karaktärer med vanligt förekommande egenskaper så kan inte varje försök vara bra. Jag uppmuntrar därför att fler icke-binära ska skrivas in i Marvels värld och förhoppningsvis kommer en dag en duktig författare skapa någon som resonerar med världen. Problemet är inte representationen, det är skrivandets kvalité.
Hur Marvel (och även andra företag) gör reklam är dock problematiskt. De vill gärna framställa sig själva som i framkant av att vara inkluderande när de i själva verket släppat fötterna efter sig i många år. Se bara på hur Marvel Studios hausade upp att deras första homosexuelle karaktär skulle vara med i filmen ”Avengers: Endgame”. Folk spekulerade i vilken hjälte det kunde vara, bara för att det senare skulle visa sig att rollen i fråga var med max en minut, inte hade någon betydelse över huvud taget och aldrig skulle ha nämnts i andra fall. Den typen av stora gester för ingenting för att hävda att de är med och skapar förändring är betydligt mer skadande för medborgarrättsfrågan än något annat.
Karaktärer som är känslomässigt ankrade i verkligheten innebär research, för ska du porträttera något bra måste du ha insikt om det. Bra skrivande och olika typer av människor kan existera samtidigt. Verklighetsflykt och fantasi ska inte vara exklusivt bara för dem som passar in i ”normen”.

Jag vill avrunda denna upplaga av The Word med några citat tagna från ett par verk av min husgud Warren Ellis. Först vill jag med min personlige hjälte journalisten Spider Jerusalems ord från ”Transmetropolitan” #8 (denna serie som ligger bakom namnet på denna kolumn) illustrera betydelsen av att de undangömda och bortglömda rösterna får höras och inte glöms. Det finns kunskap att hämta på de mest oväntade platser. Numret handlar om Mary, en nyligen återuppväckt nedfryst fotograf som har svårt att anpassa sig till livet i framtiden och som mer eller mindre lever det hemlösa livet på gatan. Spider Jerusalem skriver om henne:

”Mary sticks to the alleyways, where the light and noise of the City is screened out a little. And she talks, to anyone who will listen. She tells of how she was Revived; tells it in

Transmetropolitan #8 Manus: Warren Ellis Bild: Darick Robertson

cold, quiet, terrible detail. She has a photographer’s eye. She’s made a still documentary of her new life, up in her chilled head. And she tells stories of the past. Great rich warm human stories of Stephen Hawking mapping the universe from a wheelchair, of dancing with children in Zimbabwe dust and walking through Moscow snow with Mikhail Gorbachev, John Kennedy playing grab-ass in the White House, Nelson Mandela laughing at dirty jokes on a Jo’Burg street, a kid walking in front of a Chinese tank… The stories that make us great.

Mary will live for maybe another century. But her story’s over. Because you wouldn’t have it any other way.”

Avslutningsvis vill jag ge en påminnelse om att världen är mer än vad vi någonsin kan förvänta oss av den, signerat Elijah Snow och Jakita Wagner från ”Planetary”.

”Strange world. Let’s keep it that way.”

Trackback-adress