Vid universums slut mördas The Observer och därmed hotas inte bara balansen i denna okända del av kosmos – utan hela vårt universum. För att återställa balansen och förhindra ett intergalaktiskt krig behövs en ny Observer och jakten på dennes arvtagare leder till Jorden, närmare bestämt nationalparken Ugra i Ryssland, hemvist för de tidigare kosmonauterna Abram och Myshka som för länge sedan skickades ut i rymden av Sovjetunionen för att utforska det okända – och som återvände som gudar. Varken Abram eller Myshka är dock målet för jakten utan deras lille son och när han rövas bort tar en ny jakt sin början – en jakt på en förlorad son till två gudar, mot oändligheten…och vidare.

2015 såg karaktären och miniserien Divinity av Matt Kindt och Trevor Hairsine dagens ljus, en fullständigt briljant historia om en kosmonaut som återvänder hem från en bortglömd rymdexpedition till universums slut. Abram Adams var en människa när han lämnade vår planet men när han nu återvänder är han det närmaste en gud man kan komma, och en fara för sig själv och alla människor på Jorden. Efter denna underbara och tragiska berättelse följde ytterligare två följetonger – Divinity II (2016) och Divinity III: Stalinverse (2017) – som i tur och ordning handlar om Abrams tidigare kollegor – Myshka respektive Kazmir – som också fick gudaliknande krafter. I Divinity II är Myshka fortfarande en övertygad kommunist och det sovjetiska temat fulländas i Divinity III när hela verkligheten skrivs om och hela världen styrs från Moskva. De senare följetongerna led tyvärr av hafsigt och klichéartat berättande vilket gav en fadd smak till hela serien men i fortsättningen Eternity börjar ett helt nytt kapitel som tar oss långt ut i världsrymden och ännu högre insatser än tidigare.

Återigen börjar Matt Kindt berättelsen med ett episkt förstanummer men sedan virar han bort sig med feta infodumpar samt filosofiskt och existentiellt mumbojumbo innan han till slut hittar en avslutning som faktiskt är rätt så lovande, om det nu blir en fortsättning. Trevor Hairsine är i sedvanlig kanonform och om jag skulle sätta ett betyg bara på illustrationerna i alla fyra delarna hade det blivit en femma rakt av. I Eternity är det snarare så att jag lider med Hairsine för Kindt ger honom den ena praktfullare miljön än den andra men eftersom serien är så kort så hinner man varken njuta fullt ut eller för den delen orka bry sig om Abram och Myshka kommer att klara biffen. Om man föreställer sig att man skulle ha bakat ihop alla Star Wars-filmerna till en eller varför inte kondenserat alla underbara sci-fi-miljöer i Linda och Valentin till hälften så många album så får man en rätt så bra bild av hur Eternity ser ut. Fullständigt makalöst, galet och psykedeliskt…men alldeles för lite.

Slutbetyget för Eternity blir en blygsam trea och jag kan enbart rekommendera serien till er som följt Divinity eller avgudar allt som Matt Kindt skapar. Själv ska jag gå tillbaka till serien ytterligare en gång och njuta av Hairsines alster och gråta en skvätt över att att man inte fick se mer.

Trackback-adress