De romerska standaren var heliga för de romerska soldaterna eftersom de inte bara en symbol för armén utan också representerade kejsaren och därmed även Roms makt och styrka. Att förlora dem i strid var ett helgerån som inte bara drog skam över legionen…utan även över Rom självt. När tre legioner förlorar sina örnprydda standar i de mörka tyska skogarna i norr bryter bokstavlig panik ut i Rom och jakten på syndabockar för denna skymf mot nationen är snart i full gång. Den som ligger mest pyrt till är ingen mindre än kejsar Nero själv som därför vänder sig till sin trogne förstedetektiv Antonius Axia som med den tidigare gladiatorkvinnan Achillia som livvakt vid sin sida lovar att lösa mysteriet med de förlorade standaren – men Antonius tänker inte styra kosan mot norr som kejsaren vill utan seglar istället över Medelhavet till Egyptens Alexandria. Där huserar nämligen generalen som ledde legionerna mot barbarerna i norr och han har inte bara mirakulöst överlevt utan även använt sitt inflytande inom senaten för att skaffa sig en position som ståthållare över Egypten och man behöver inte vara Antonius för att ana att här ligger det en hund begraven. Om Antonius magkänsla däremot skulle visa sig vara fel och de kommer tillbaka tomhänta har han nog inget annat val än att börja be till gudarna som han sedan länge slutat tro på.

Det finns gott om olika hjälteuniversum att vältra sig i på den amerikanska seriemarknaden – antingen ”The Big Two” (DC och Marvel) eller Dark Horse Comics Mignolaverse och Jeff Lemires växande ”Hammerverse” samt förlaget Valiant Entertainments redan gedigna superhjälteuniversum. Problemet är bara att det finns så många universum med alldeles för många olika titlar och eftersom dygnet bara har 24 timmar så är det praktiskt taget omöjligt att hänge sig fullt ut – även om man bara skulle välja ett. För att minska min egen frustrations- och stressnivå har jag i stort sett (Black Hammer följer jag närmast maniskt) bantat ner mitt läsande till enskilda titlar från dessa universum (förutom Mignolaverse som jag medvetet valt bort av ren självbevarelsedrift eftersom det hållit på alldeles för länge och verkar vara alldeles för bra) och när det gäller Valiant så blir det två titlar: Peter Milligans Britannia samt Matt Kindt och Trevor Hairsines Divinity.

Det som är extra bra med dessa titlar är att de är rätt så självständiga och fria från distraherande superhjältekontinuitet och i fallet med Britannia är den rentav helt befriad från allt detta eftersom den är en helt fristående serie utan superhjältar som dessutom utspelas i antikens Rom. I den första följetongen, som faktiskt utspelas i Britannia och därmed lite missvisande gett namn åt hela serien, fick vi lära känna Roms förstedetektiv som likt en antikens Sherlock Holmes löser olika mysterier. De verkligt overkliga och övernaturliga inslagen dominerade första serien men i de senare följetongerna har Milligan valt att utnyttja Antonius knivskarpa intellekt för att istället avslöja de olika övernaturliga inslagen som de väl iscensatta bluffar de egentligen är – precis som Sherlock Holmes (eller varför inte Mysteriegänget i Scooby Doo) skulle ha gjort.

Personligen tyckte jag bäst om den första följetongen, just för att det övernaturliga inslaget VAR övernaturligt och verkligen ställde till det för den rationelle Antonius, men fortsättningen Britannia: We Who Are About To Die (där vi fick möta gladiatorkvinnan Achillia för första gången) och den senaste följetongen Britannia: Lost Eagles of Rome har också sina förtjänster tack vare de välgjorda och återkommande karaktärerna, som den paranoida och livsfarliga galenpannan kejsar Nero, vestalernas översteprästinna Rubria och Antonius egen trogna slav Bran som närmast kan beskrivas som seriens Dr. Watson. Den sistnämnde får dock spela en undanskymd roll i Britannia: Lost Eagles of Rome men istället kan vi njuta av dynamiken mellan Antonius och Achillia, för även om den tidigare gladiatorns position i samhället (slav, kvinna, krigare och gladiator) hade varit en total overklighet i dåtidens Rom så tar det inte bort det faktum att hon är en asgrym karaktär och en av de största behållningarna med serien överhuvudtaget.

Temat för Britannia: Lost Eagles of Rome är det växande missnöjet med psykopaten Nero och precis som med föregående följetonger i serien så imponerar Milligan med en mycket välstrukturerad handling som bara innehåller fyra delar. Seriens ordinarie tecknare, den fenomenale Juan José Ryp, är tyvärr frånvarande och även om Robert Gill inte når upp till hans höjder så fungerar hans teckningsstil alldeles utmärkt i sammanhanget. Om det blir en fortsättning återstår att se men skulle det dyka upp fler äventyr i framtiden med Antonius och Achillia så är jag den förste som skulle hoppa på tåget.

Trackback-adress