När det gäller glass har jag inga begränsningar. Jag glufsar lätt i mig en gammeldags dansk ”is” med gräddbollar, sylt och guf och en av årets höjdpunkter är det årliga besöket på den eminenta glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping där varje glass är både ett konstverk och en sensationell smakupplevelse. Kort sagt, när det gäller glass har jag en extra mage och hade jag kunnat hade jag ätit det varje dag. Min fäbless för detta frusna livsmedel kan ha varit orsaken till att jag först fick upp ögonen för W. Maxwell Prince och Martín Morazzos nya samarbete Ice Cream Man från Image Comics men efter några tuggor av denna skräckantologi drabbades jag av ett tillstånd som jag definitivt inte förknippar med vare sig skräckserier eller glass, nämligen en irriterande mättnadskänsla.

Själva premissen för serien är olika berättelser som alla har det gemensamt att den obehagligt fryntlige och ständigt leende glassmannen dyker upp när man minst anar det. Att han har en ondskefull räv bakom örat är uppenbart men vem han är eller vad hans dolda agenda är är höljt i ett mysterium. Tyvärr är dock det mesta i serien rejält klyschigt och slätstruket och ju fler sidor jag läser desto mer står det klart att Prince slösat bort Morazzos talang på halvfärdiga koncept som lämnar en fadd smak i munnen.

Själva historierna är dessutom riktigt oinspirerande förutom inledningsnumret med en liten pojke vars föräldrar blivit bitna av hans älskade husdjursspindel (som visar sig tillhöra den extremt giftiga arten kallad Brasiliansk vandringsspindel). Efter det följer en berättelse om ett par knarkande ungdomar som överdoserar, en gammal patetisk rocklegend som skrev en one-hit-wonder och sedan dess lider av skrivkramp samt en berättelse som ställer frågan: är det okej att en pappa lämnar sitt blivande barn bara för att han är en självisk fegis?

Förutom att den sista berättelsen är en omogen snyfthistoria så är den så erbarmligt tråkig att jag inte ens kommer ihåg hur den slutade. Att Ice Cream Man skulle vara en skräckantologi stämmer inte heller eftersom den snarare består av olika slumpmässiga påhitt som poppat upp i Princes hjärna men som inte håller måttet för en hel berättelse och aldrig borde ha sett dagens ljus. Inte ens i det till att börja med lysande numret med den patetiske rocklegenden lyckas Prince leverera något mer än ett häftigt koncept, i det här fallet musikerns trippade drömmar där han möter karaktärer från klassiska sånger som Eleanor Rigby och Rocky Raccoon (The Beatles), Major Tom (David Bowie), Ruby Tuesday (Rolling Stones) och Captain Jack (Billy Joel) som alla färdas i en ”Yellow submarine” och försöker hjälpa den stackars Bud Hickey. Precis när man tror att Prince hittat rätt så pyser luften ur och det visar sig återigen att författaren inte har något vettigt att säga förutom meningslöst dravel.

Det som är mest tragiskt med Ice Cream Man är att jag vet att Prince kan göra bra grejer som han visat i den mycket lovande serien The Electric Sublime (också tecknad av Morazzo) som jag gärna hade läst mer av istället för den här soppan. Vem eller vad den mystiske glassmannen är bryr jag mig inte om för fem öre och jag lägger hellre mina pengar på bra serier, eller glass, än läser fortsättningen på serien.

Trackback-adress