”Handsome” Lou Pirlo och Delia befinner sig i en smutsig godsvagn tillsammans med en grupp fripassagerande luffare efter att ha lämnat Spine Ridge i Virginia och det pågående striden mellan familjen Holt och italienska gangsters från New York. Målet är adressen Rue Garnier 73 i New Orleans men den ständigt otursförföljde Lou fångas istället in av polisen som bevakar varje tåg som rullar in i staden och i tumultet skiljs han och Delia åt. Under tiden i Spine Ridge har en ny aktör dykt upp på scenen som är måttligt intresserad av alla förehavanden när det gäller marknaden för hembränd whiskey. L’Ago och hans hejduk Il Cacciatore har istället fullt fokus på familjen Holts mörkare hemligheter och framförallt då adoptivsyskonen Tempest och Enos tillstånd och vad de gjort med stackars Lou Pirlo. L’Ago är fast besluten att utrota dessa ondskefulla bestar och med Gud och Il Cacciatore vid sin sida är det bara en tidsfråga innan han lyckas.

Första volymen av Brian Azzarello och Eduardo Rissos Moonshine gjorde ett något ambivalent intryck på mig med sin blandning av gangsterthriller under den amerikanska Förbudstiden samt southern gothic, voodoo och varulvar. Det största problemet var att handlingen inte bottnade i någondera genren samt att den trasige och osympatiske huvudkaraktären Lou Pirlo mest tillbringade tiden med att kastas runt i handlingen som en trasa väl indränkt i sprit. Hans ständiga minnesluckor gav en fragmentarisk och förvirrad eftersmak till anrättningen och inte blev serien bättre av hans snyftiga och repetitiva inre monolog präglad av självömkan och destruktiv bitterhet.

Min förhoppning var att serien skulle lyfta i andra volymen men handlingen krälar på i ett plågsamt snigeltempo där mycket lite händer förutom det uppenbara att Lou till slut förvandlas till en blodtörstig varulv och i den parallella handlingen, som utspelas i Spine Ridge, tar Hiram Holts hustru kommandot och Tempest fattar ett ödesdigert beslut för att rädda sitt eget skinn. Personligen tycker jag att Azzarello har hållit oss på halster alldeles för länge vid det här laget och när det gäller fortsättningen förväntar jag mig något betydligt mera matnyttigt än fler gåtor och mystiska rökridåer.

Vän av ordning frågar sig förmodligen vad det är som är ambivalent med denna och även min föregående recension av Moonshine som vid det här laget mest liknar en rejäl sågning men då får man inte glömma bort att där Azzarellos författande lämnar en del övrigt att önska så briljerar Eduardo Risso sida upp och sida ner. Hans underbara karaktärsdesigner där varje roll i dramat är väl utmejslad, den suggestiva leken med skuggor, hans härliga tuschning, de vackra vattenfärgerna i flashbackscenerna och framförallt den fenomenala färgläggningen – speciellt i scenerna där Lou Pirlo tvingas avtjäna ett hårt straffarbete under gassande sol där man kan känna svetten rinna på ryggen, kroppen som värker av ansträngningen samt yrseln av för lite mat och vatten – är helt enastående och Moonshine är värd att läsas enbart för att få njuta av i alla fall en serieskapare som verkligen levererar.

Trackback-adress