Malcolm Warner är i desperat behov av ett nytt jobb om han ska klara månadens hyra och därför passar det utmärkt att det serveras gratis mat på den nya konstutställningen på The Phoenix Gallery. Utställningen blir verkligen minnesvärd eftersom skottlossning utbryter och Malcolm, som har ett förflutet i den brittiska armén, tar upp jakten på förövarna som skadat hans bästa vän Sylvia. Innan dagens slut har han med nöd och näppe överlevt en våldsam jakt på galleriets hustak, stiftat bekantskap med en hemlig agent och fått ett erbjudande att jobba för MI-6:s avdelning ”The Nest” och hans första uppdrag blir att lösa mysteriet med ”The Corten-Steel Phoenix”.

Det första intrycket av Rich Tommasos (She Wolf, Dark Corridor) Spy Seal är inspirationen från Hergé och Tintins äventyr. Själva traden, som innehåller Spy Seal #1-4, är designad som ett klassiskt Tintin-album och Tommasos klara linjen-stil går verkligen i Hergés anda (Det finns till och med ett avsnitt i berättelsen som uppenbart är hämtat från Den svarta ön där Malcolm, iförd skotsk outfit, närmar sig ett ödsligt slott i en liten motorbåt). Det andra intrycket är 60-talets spionfilmer och framförallt James Bond och Spy Seal gör sitt bästa för att mixa allt detta tillsammans med en värld full av antropomorfa djur, men når tyvärr inte enda fram.

Tommaso kom på karaktären Spy Seal redan på 80-talet och efter att ha postat några scener på sociala medier för några år sedan fick den hemliga agenten nytt liv och till slut även en egen serie hos Image Comics. Själva titeln signalerar spionnostalgi med glimten i ögat men det är just avsaknandet av detta, och en hel del annat, som gör att Spy Seal är en besvikelse i mina ögon.

Det är inget fel på Tommasos intentioner med hans teckningsstil är inte lika dynamisk som Hergés och även om miljöerna är detaljerade så blir de väldigt stela och platta. Spiontemat innehåller klassiska ingredienser som förföriska kvinnliga agenter, dubbelagenter, biljakter, koder och rökridåer men blandningen av clownartade maskeringar och allvarliga samtal om klasstillhörighet samt livet i Sovjetunionen känns bara helt fel i sammanhanget. Självklart kan man diskutera politik och sedan klä på sig lösnäsa och lösmustasch men felet med Spy Seal är att den inte vet vilket ben den ska stå på: seriös och medveten eller komisk slapstick.

Sedan har vi detta med antropomorfa djur som mest känns som en kul grej från Tommasos sida men som utnyttjas dåligt i berättelsen. När vissa karaktärer utnyttjar sina färdigheter blir det istället bara pajigt som i en fånig scen där två fågelkaraktärer flyger…med kläderna på.

Som om detta inte vore nog så är dialogen väldigt styltig, karaktärerna platta som pappskivor och handlingen har så många logiska fallgropar så man flera gånger undrar vad det är man missat. Tanken är att det ska bli fler äventyr med Malcom Warner men för min del blir det tack och adjö och dags att läsa lite bra serier istället.

Trackback-adress