Zelda Barrett är en hemlös ung kvinna i New York som livnär sig på att sälja drömmar, vilket gör det lätt att avfärda henne som en förvirrad skojare för hur skulle man kunna skapa drömmar? Zelda är dock ingen charlatan utan är ursprungligen född i en drömvärld där de med störst fantasirikedom, Old blood, härskar. Zelda, som själv är Old blood, hade drömmar som var för stora, även för en värld byggd av historieberättande och fantasi, och hennes revolution misslyckades och hon valde att gå i självvald exil.  Så vad gör en hemlös revolutionär på flykt med nycklar till ett magiskt rike fullt av drömmar? Naturligtvis erbjuder hon sina tjänster till bortskämda rikemansbarn som redan har allt. Men när stadens borgmästare ber henne att föra bort sin besvärlige son Todd, för att han inte ska påverka faderns omvalskampanj negativt, så går allt åt pipsvängen och snart jagas Zelda både av borgmästarens hejdukar och mäktiga personer från hennes egen värld som inte glömt bort allt kaos hon är orsaken till.

Black Cloud är en ny serie från Image Comics, författad av Jason Latour (Southern Bastards) och Ivan Brandon (Drifter), tecknad av Greg Hinkle (Airboy) och färglagd av Matt Wilson (The Wicked+The Divine, Paper Girls). Bara själva laguppställningen till den här serien var tillräckligt för att den skulle hamna på min radar och eftersom jag älskar magisk fantasy och parallella världar så trodde jag att den var en solklar vinnare. Tänk så fel man kan ha. 🙁

Det här är en serie som redan från början sprider förvirring eftersom det är svårt att skilja fantasi och verklighet, men det är ett berättarknep som inte brukar hindra mig från att fortsätta eftersom man brukar kunna hitta brödsmulor på vägen eller se ljuset i tunneln, eller någon annan metafor som gör att man kan färdigställa handlingens utspridda bitar till ett färdigt pussel. I Black Cloud känns det dock som att bara skaparna själva har hela bilden klar för sig, ingen av bitarna verkar passa, kartongen är borta och när man väl hittar den så finns det ingen bild utan bara någon märklig text författad på ett språk som ingen kan tyda.

Jag brukar vara allergisk mot infodumpar men i fallet med Black Cloud hade det inte varit helt fel med någon sorts sammanfattande information av världsbygget eller karaktärernas tidigare öden och äventyr och då gärna i något som i alla fall liknar en kronologisk ordning. Efter en volym bestående av fem lösnummer framstår serien istället som hopplöst mystisk esoterism (bara för de särskilt invigda) skriven på dålig prosa där det känns som att första volymen egentligen är femte och att någon kom på den geniala idéen att inte publicera de första fyra.

Zelda Barrett är en bra karaktär med fel och brister som får henne att framstå som en elefant i en porslinsaffär oavsett vilken värld hon befinner sig i. Hennes krafter att skapa fantastiska drömmar verkar obegränsade och hon kan även färdas i tid och rum vilket visar sig vara användbart för att hon ska kunna återkomma till sin värld men som även är orsaken till att ett ”drömmarnas krig” rasar i hemvärlden. Vi får även stifta bekantskap med hennes tidigare samarbetspartner Frank, som nu styr deras hemvärld, och själva syftet med serien är att Zelda ska bringa ordning i det kaos som hon själv har orsakat. Om hon lyckas med det eller inte kommer jag aldrig bli klok på eller för den delen bry mig om överhuvudtaget eftersom det avslöjas i andra volymen av Black Cloud som definitivt inte hamnar på någon inköps- eller önskelista.

Greg Hinkle och Matt Wilson är det som räddar serien från att få en etta i betyg för rent stilistiskt så är Black Cloud briljant och särskilt då deras gestaltning av drömvärlden, som efter Zeldas framfart ser ut som en Eschertavla som en jätte trampat på eller vänt ut och i på. Jag gillar också att det börjar regna varje gång Frank är i närheten eller på dåligt humör och även det faktum att Zelda inte kommer ihåg hur hans ansikte ser ut eftersom hennes dimensionsresande gjort att hon bara har fragmentariska bilder av sitt förflutna.

Serien har jämförts med Labyrinth och Inception (till och med Jessica Jones och Roger Rabbit av Jason Latour själv men det måste bara vara ett dåligt skämt) men för mig är det bara ett lovande koncept med stor potential som skjuter sig själv i foten genom att vara alldeles för mystisk för sitt eget bästa.

Trackback-adress