Marc Spector – a.k.a. Moon Knight, taxichauffören Jake Lockley, miljonären Steven Grant eller bara Mister Knight – har bekämpat brott och sett till att New York är en säker stad i flera år…eller har han? När Marc vaknar upp på ett mentalsjukhus utan krafter och med en journal som sträcker sig tillbaka i tiden ända tills när han var tolv år gammal ifrågasätts alla hans identiteter. Han omges av ansikten: Högdragna läkare, fientliga vårdare eller tomögda patienter. Men kanske är dessa ansikten bara masker. En del döljer vänner – andra fiender. Eller ännu värre: gudar och monster! Marc måste kämpa sig ut och frågan är om hans beskyddare Khonshu kommer att rädda honom den här gången? Och vad betyder det när Marc Spector står öga mot öga med…Moon Knight?!

Warren Ellis, Declan Shalvey och Jordie Bellaires Moon Knight från 2014 var en av det årets bästa serier alla kategorier som jag njöt av i fulla drag. Den serien fortsatte med Brian Wood och Greg Smallwood samt Cullen Bunn och tecknarna Ron Ackins och German Peralta men jag nöjde mig med de första sex numren av de förstnämnda serieskaparna eftersom dessa var ren fulländning i mina ögon. Nu är Marc Spector och Moon Knight tillbaka igen med den minst sagt flitige författaren Jeff Lemire vid rodret och underbart tecknad och färglagd av Smallwood respektive Bellaire.

Om man tittar på Jeff Lemires verkförteckning bara för 2016 så baxnar man: Descender och Plutona samt illustration till Scott Snyders A.D.: After Death hos Image Comics; Black Hammer (som jag utsåg till årets bästa nya serie i min årskrönika 2016) från Dark Horse; Bloodshot Reborn och efterföljande Bloodshot U.S.A. från Valiant samt All-New Hawkeye, Extraordinary X-Men, Old Man Logan, Thanos och Inhumans Vs. X-Men (tillsammans med Charles Soule) från Marvel Comics! Puh! Jag blir alldeles matt. Att kanadensaren inte får magsår är ett under. Att han dessutom alltid levererar något extra i sitt författarskap som får mig att vilja läsa mer är helt makalöst och detta gäller även för pågående Moon Knight.

Seriens utgångspunkt kan vid första påseendet te sig som en vid det här laget sliten kliché när det gäller gamle månriddaren, nämligen att han är galen. Att Marc Spector lider av multipel personlighetsstörning är lika känt som att Daredevil är blind men i nya Moon Knight spänner Lemire tvångströjan lite hårdare. Hela Marc Spectors liv som Moon Knight ifrågasätts och den klaustrofobiska stämningen och förföljelsemanin är påtaglig. Dessutom upptäcker han att hans vänner Jean-Paul DuChamp (”Frenchie”), Bertrand Crawley, Gena Landers och Marlene Alraune, alla klassiska karaktärer från Spectors tidigare liv, också är patienter på hospitalet och att hans läkare och vårdare är ondskefulla egyptiska gudar i förklädnad. Eller så är allt bara galenskap. Vem vet. Hur som helst så är det vansinnigt bra berättat, mycket snyggt tecknat och väl förankrat i tidigare historier med karaktären.

När Marc, i skepnad av Mister Knight (Moon Knights senaste version av själv som skapades av Ellis och Shalvey) äntligen lyckas ta sig ut och jagar Moon Knight, som för bort hans älskade Marlene i en gigantisk pyramid belägen mitt i ett öde, mörkt och sandigt New York, öppnar han flera dörrar och hamnar då i olika miljöer och personligheter. Varje sådan scen tecknas av tre olika tecknare (James Stokoe, Wilfredo Torres och Francesco Francavilla) och är seriens absoluta höjdpunkt och även om volymen slutar med ett litet antiklimax så önskar jag verkligen att jag kunde hoppa på andra volymen direkt.

Moon Knight av Lemire och Smallwood är inte bättre än Ellis och Shalveys version och den är inte heller lika bra som Black Hammer. Däremot är det en av de bästa Marvel-serierna just nu och alla som älskar karaktären kommer att få sitt lystmäte i en mycket spännande serie som kan vara början på något riktigt bra.

Trackback-adress