Vackert omslag signerat Fay Dalton.

Hard Case Crime är ett förlag som startades 2004 av Charles Ardai och Max Phillips. Jag fick upp ögonen för det främst då man upprätthöll den ärevördiga traditionen med målade bokomslag i en tid då många utgivare gav ut saker lika fula som de ansiktsfixerade fotomontageaffischer som börjat misspryda skåpen på biograferna. Jag var såld så fort jag såg Max Allan Collins (känd för serieläsare genom Dick Tracy och Road To Perdition) Two For the Money, där Mark Texeira stod för illustrationen. Historien gick i gammaldags hårdkokt stil och tryfferades med hyllningar till kriminalförfattaren Richard Stark/Donald Westlake (huvudpersonen Nolan är en analog till dennes figur Parker) samt mängder av seriereferenser. Ni kan se mig högläsa ett parti ur boken här.

I samarbete med Titan har förlaget nu gett sig in i seriebranschen. Jag har läst en av de första utgåvorna, Peepland av Christa Faust, Gary Phillips (manus) och Andrea Camerini (bild). Som ni ser ovan håller man fast vid förlagsestetiken på omslag A. Givetvis föreligger ett par alternativa sådana där två går i en annan ton, som en slarvigare skribent skulle kunna kalla mer ”serietidningsartad” vilket med tanke på hur varierat fältets uttryck är idag blir nästan totalt intetsägande. Hur som helst, ett av dessa står seriens huvudtecknare Andrea Camerini för och tyvärr måste sägas att det inte blivit något köp om jag sett omslaget i Previews. Camerini tecknar mer åt cartoonyhållet vilket för undertecknad gifter sig ganska illa med manusets sjaviga ton. Det låter oss återvända till New York och Times Square runt juletid för 30 år sedan. Alltså innan området städades upp, Disneyfierades och enligt många utsagor förlorade sin ”själ”. Efter att ha jobbat i Stockholm city sedan slutet av 90-talet har jag rätt svårt att förstå nostalgin. Vad mig anbelangar fick gärna de omkringliggande galleriorna sluka hela Sergels torg så man slapp den öppna droghandeln, tiggarna, de skränande frälsta och politiska slag i luften. Jag tar ett till Starbucks och en Disney Store framför det vilken dag som helst. Men nu kommer jag helt ifrån ämnet…

Innan städningen av Times Square och 42nd Street fanns där porrbutiker, biografer med kladdiga golv, strippklubbar och peep shows. På en av de sistnämnda jobbar seriens huvudperson Roxy, en punkbrud som mot slutet av ett skift får oväntat besök. Den ökände amatörporrfilmaren Dirty Dick stormar in med ett jagat uttryck och gömmer ett videoband i hennes bås trots högljudda protester. Han lovar komma förbi och hämta det senare . Det händer dock aldrig. Kort därefter är Dick död, knuffad framför ett tunnelbanetåg av en person på jakt efter bandet. Vad göra när såväl polis som Dicks mördare letar efter något Roxy har i sin ägo?

Det förefaller som att Faust och Phillips är ute efter känslan som återfinns i exempelvis Spike Lees Summer of Sam (1999), där jakten på en seriemördare kolliderar med punkiga sexarbetare och resulterar i en paranoid häxbrygd. Teckningsstil och alltför kulört färgläggning (av Marco Lesko) står tyvärr i vägen mellan mig och den smutsiga noirstämning jag tror man vill uppnå. Visst finns här en del lyckad lokalfärg i bilden av ett svunnet New York och enstaka roliga detaljer. Men som helhet fångas jag inte av detta. Känner av en variant av vad jag kallat för True Detective-effekten. Efter att ha sett den serien kändes allt annat som rent skräp en lång tid efteråt. I serieväg så är det nog Criminal och andra serier av Ed Brubaker, Sean Phillips och Bettie Breitweiser som cementerat hur jag tycker att noir bör se ut.

Alternativomslag av Caitlin Yarsky.

I bästa fall tar sig historien under de fem numren. Annars så får man testa Triggerman av Walter Hill eller några av förlagets andra kommande titlar för att stilla hungern efter hårdkokta deckare i serieform.

Trackback-adress