En grupp vetenskapsmän kommer på den briljanta lösningen för att stoppa alla krig, nämligen att genom ett serum ta bort den funktionen i hjärnan som får oss att dyrka gudar. Naturligtvis går allt fel och hela världen, både flora och fauna, regredierar till någon sorts urtid. Raja är en av de få överlevande människorna som viruset inte har någon effekt på och hon är också dotter till ledaren för vetenskapsteamet som slungade mänskligheten in i apokalypsen. Hon vet att det finns ett botemedel i ett labb i San Francisco men blir tillfångatagen av något som är värre än alla förhistoriska bestar: människor. Alla är dock inte lika onda som lägrets sadistiske och skjutglade ledare Gil och efter en våldsam fight lyckas Raja fly i en helikopter med en brokig skara människor som ännu inte gett upp hoppet om att rädda världen.

Första numret av Devolution, skriven av Rick Remender och tecknad av Jonathan Wayshak, lovade gott men tyvärr är fortsättningen provocerande dålig och den värsta serien jag läst av Remender. Det som började med en misantropisk skildring av en dystopisk framtid där vetenskapen bet sig själv i foten rejält tuggar på som ett meningslöst TV-spel eller B-film som inte ens gick till DVD utan släpptes på VHS. Överspel, kastrering, nakna rumpor, mosade skallar eller avhuggna huvuden, nazister, logiska fallgropar, konspirationer, bajsande grottmän och nakna bröst, etc, etc. Devolution är så dålig att inte ens slutet blir en befrielse eftersom den slutar mitt i ett skeende och jag börjar bläddra vidare för att hitta någon som helst mening med allt jag läst, men inget.

Wayshak lyckas bättre än Remender med bra actionscener och olika monstrositeter men slutprodukten är hafsig och stressad. Förutom grottmän, sabeltandade tigrar, mammutar och gigantiska hajar kryddas berättelsen också av helt osannolika varelser som arkeologerna inte hittat något spår av vad jag vet, som spindlar stora som trevåningshus samt myror och myggor stora som kossor. Det känns som den gamla monsterfilmen Them! från 1954 som bygger på rädslan för Atomålderns effekt på vår jord, fast utan finess och bara som en anledning för att få se expeditionens medlemmar slitas i stycken.

Att serien publiceras på Dynamite istället för hos Image är ingen konstighet för jag tror aldrig att redaktionen på Image hade skickat den här till tryck oavsett Remenders tidigare succéer hos förlaget. Jag brukar hylla Remender för hans häftiga koncept och fartfyllda äventyr men det här är bara för dåligt och jag önskar att jag lagt pengarna på en bra serie istället för på en usel.

Trackback-adress