Så var det då äntligen dags för den tredje filmen med frihetens förkämpe! Mina förväntningar var höga. Captain America: Winter Soldier, bröderna Joe och Anthony Russos första bidrag till Marvel Cinematic Universe från 2014, är med sina svåröverträffade actionsekvenser, paranoida stämning och kallhamrade musikspår av Henry Jackman i min mening det bästa som filmstudion producerat hittills. Skulle uppföljaren hålla samma höga klass eller kanske till och med övertrumfa föregångaren?
OBS! SPOILERVARNING
HÄRMED UTFÄRDAD
Det här är en film som suger tag i en från första bildrutan och släpper inte greppet förrän den sista (och märk väl andra) scenen efter sluttexterna. Via en inledande flashback från 1991 som visar hur Winter Soldier skoningslöst slutför ett av sina många uppdrag lotsas vi till en i nutid pågående operation. I Lagos, Nigeria väntar ett nydrillat The Avengers på att terroristen Crossbones (aka Brock Rumlow, spelad av Frank Grillo) ska slå till. De många hjältarna introduceras rappt och med berömvärt handlag sida vid sida med nyheter som Falcons (Anthony Mackie) lilla back up Redwing, till skillnad från i serierna en Starkuppfinning och inte en levande fågel. Sekvensen slår an den hårda ton vi känner igen väl från Winter Soldier. Det durkdrivna tempot för också tankarna till andra mästerliga inledningar som den i Casino Royale (Martin Campbell, 2006). Föredömligt varierad stridskoreografi visar upp krafter och färdigheter mitt i språnget, något som även det hålls uppe filmen igenom allteftersom åtskilliga nya figurer dyker upp. Till skillnad från så många andra blockbustermakare verkar bröderna Russo lita på att publiken faktiskt är uppmärksam och hänger med. Vi slipper de förklarande longörer som får så många rullar ute i likartat ärende att stå och stampa på stället. Det mest anslående exemplet är att Spider-Man (Tom Holland) här gör sin MCU-debut utan att vi behöver traggla igenom spindelbettet och Bens tragiska frånfälle en gång till.
Civil War ligger tyvärr mycket rätt i tiden med sin i grunden mörka historia om död, hämnd, lojalitet, skuld och terrorism. Den katastrofala avslutningen på tillslaget i Lagos får åtskilliga i gruppen att med viss rätt ifrågasätta sitt eget handlande där och i andra situationer. Särskilt den alltid så skuldtyngde Tony Stark (Robert Downey Jr.), vars allmäntillstånd är långt under isen då han och Pepper Potts tagit en ”paus”, har helt tappat tron på sin förmåga. Detta får honom att driva kollegorna mot att skriva på FNs Sokovia Accords, dokument framtagna av 117 medlemsländer efter händelserna i Age of Ultron avsedda att kraftigt reglera rörelseutrymmet för The Avengers. Den som läst Mark Millars och Steve McNivens tioårsjubilerande serie (som man förvisso bara har titeln och vissa inslag gemensamt med) eller lyssnat på förhandssnacket inför filmen känner förstås till att Captain America styvnackat vägrar. I takt med att hoten utifrån ökar leder detta till splittring. Gamla vänner blir fiender. Trots att jag givetvis vet var min lojalitet ligger, så håller manuset en så pass hög klass att man mitt uppe i de obligatoriska jätteslagsmålen åtminstone på något plan kan förstå merparten av kombattanternas bevekelsegrunder. Det här är strider utan egentliga segrare.
Black Panther är riktigt bra!
Till skillnad från en del andra filmer på repertoaren så hanterar man de hårdare delarna av historien så pass väl att det mollstämda tonläget känns motiverat. Och det balanseras av betydligt lättsammare partier med underbart smattrande dialog. Humorn slår möjligen över i en scen som inte helt oväntat innefattar både Spider-Man och Ant-Man (Paul Rudd), men det kan man ta. Och så finns det nya bekantskaper att glädjas åt. Bland höjdpunkterna märks Chadwick Boseman som ger oss en såväl charmig som närmast ostoppbar T’Challa/Black Panther. Lägg därtill den sedvanliga tryfferingen med mer eller mindre lättsnappade seriereferenser och resultatet är en mycket njutbar upplevelse.
Winter Soldier står dock oomkullrunkelig på tronen som Marvels bästa film. Den har ett mycket starkare fokus som Civil War i egenskap av att också tjänstgöra som The Avengers 2.5 och språngbräda mot ett par nya titlar tyvärr inte lyckas upprätthålla. Men gillar du Marvel i allmänhet och deras filmer i synnerhet råder ingen tvekan om att du måste se det här!
Betyg: 3+/5
Retrodesignad affisch av konstnären Punmagneto.
Instämmer! Stundtals är filmen är lysande, spännande, tragisk eller skojig. Men längden och brist på fokus drar ned helheten. Sämre än första Avengers och Winter Soldier, men bättre än Age of Ultron. Mitt betyg ligger lite högre: 4/5.